Din seniga tunna kropp lutade sig mot sköterskan med det mjuka ansiktet , du såg på henne ibland. Vänligt och beslutsamt höll du henne med din trötta  hand så tacksam för att hon var en sådan som lyssnar. Fast hon allvarsamt strykt dina ben och viskat för en stund sedan  - Anna hur känner du dig? Jag ser att du börjar få fula fläckar på dina ben.. Jo Anna visste nog det , det var likfläckar  det där , det var dags att gå nu. Tänk att hon fått sköterskan att följa med. För hon ville göra det på egen hand , hon behövde bara lite stöd , hon ville själv ta de sista stegen till telefonen, för att  ta farväl av alla sina nära och kära. Försiktigt tog hon luren , talade kärleksfullt, varligt, lika eftertänksamt till alla och  lade till  på slutet i varje farväl , litegrand av praktisk karaktär.

- Nu så, syster! Är det dags för mig att gå till sängs, nu är jag färdig , nu så vill jag sova.