Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Lyssna..., Innan sorgen av orden som inte kommer ut kväver mig.


För att ibland är tystnaden det ända tecknet på att jag har något jag vill säga.

När jag var liten ville jag alltid ha det ni hade.
Men nu är den tiden förbi.
Ni är som jing och jang.
Pappa du hittade på sagor till mig.
Mamma du sjöng.
Pappa var bra på att massera mina ben.
Mamma var bra på att klia på ryggen.
Ni passade därför så bra i hop.
Men nu är allt så annorlunda.
Vi är inte en familj som på samma sätt.
Och jag saknar mamma nått så enormt.
Och det tynger ner mig ibland.
Men jag kämpar på och försöker vara stark.
Men jag känner mig så klen i denna kampen.
Och det känns som om det är ett stort mellanrum mellan mig och pappa.
Det känns som om jag inte känner honom längre.
Har jag någonsin gjort det ?
Vad gillar han ?
Jag har faktiskt inte en aning.
Och det skrämmer mig.
Jag borde väll känna min egen pappa ?
Jag har ju växt upp med honom.
Jag har så mycket jag vill säga honom.
Men orden klumpar sig i halsen på mig.
Och för varje dag som går blir det svårare att säga det som kämpar under ytan för att komma ut.
Känner han mig ?
Har han någonsin gjort det ?
Ser han inte att det är något som tynger mig ?
Ser han inte rustningen jag tar på mig varje dag för det hårda kampen om liv och död.
Ser han inte hur ensamheten gnager på mig.
Varje natt ensam, när man är van vid att ha hela sin familj där...
Ensam het...
Jag hatar det.
Det skrämmer mig så mycket.
Men det är väll så.. Ensamhet skrämmer många.
För vem vill vara ensam hela livet...?
Jag hatar att mamma är så långt borta.
Eller egentligen var det ju så att det var jag som stack, så det är väll jag som är långt borta?
Men det är inte det som är det jobbigaste.
Det jobbigaste är att dom inte ens kan prata med varann.
Mamma kan... Men inte pappa.
Det känns som om han tycker det hela är hennes fel.
Men det kan det ju inte vara.
Det var han som ville skiljas.
Jag hatar minen jag får när jag ger han mobilen.
Minen som tyder på att jag gjort fel.
Det är så det känns.
Som att jag gör fel.
Men jag är så trött på att sitta fast där i mellan er.
Jag kvävs.
Jag är ingen brevduva.
Vill du mamma nått så säg det själv.
För jag orkar det inte mer.
Vill inte höra mer.
Vill inte säga mer.
Och när tårarna rinner ner och då jag bara sitter tyst lyssna då till det som inte sägs.
För att ibland är tystnaden det ända tecknet på att jag har något jag vill säga.
Så snälla lyssna på mig utan att svara förens allt jag vill ha sagt tagit slut.
Innan sorgen av orden som inte kommer ut kväver mig.




Fri vers av Sleepy
Läst 296 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2008-10-13 03:31



Bookmark and Share


  Rolfsdotter
Du har rätt att kräva din plats...trist att det ändå blir som det blir. Hoppas de blir bättre på att lyssna, kram.
2008-10-17

  Elaine.S VIP
Starka rader som så tydligt visar
på dilemat att stå mitt i mellan...
...inget barn ska behöva vara
budbärare mellan sina föräldrar
2008-10-13
  > Nästa text
< Föregående

Sleepy