Saga vaknar av fåglarnas serenad utanför fönstret. De sjunger om sommarens kärlek och om deras fina barn.
Leende stiger hon upp ur sängen och tittar ut genom fönstret.
Solen strålar mot de daggdränkta spindelnäten i gräset.
Härligt, härligt, är det att skåda. Härligt är det likaså att vara här.
Hon hade kvällen innan kommit ut hit till hennes farfars gamla stuga.
Den låg alldeles för sig själv invid skogsbrynet, och bara en hundra meter ifån sjön.
Hit hade Saga åkt för att i lugn och ro kunna njuta av midsommar. Och, det såg ut att bli en underbar sådan!
Hon skyndade sig ut för att gå i det daggdränkta gräset.
Den kyliga fukten fick henne att att rysa av välbehag.
Hon strosade runt på ängen bredvid torpet, där det för många år sedan gått hästar och betat i sin lugna mak.
Plockade blommor. Plockade björkris. En krans skulle hon binda och hon skulle ägna en dog stund åt det.
Väl tillbaka vid stugan tog hon sig en dusch ute. Någon dusch inomhus fanns inte utan man fick stå utomhus, med ett litet plank som avskärmare.
Saga var tacksam över att det i alla fall fanns varmvatten, för dagen hade inte riktigt kommit och det var fortfarande kyligt.
Efter duschen kände hon sig fräschare än hon någonsin känt sig när hon duschat hemma i storstaden. Vattnet kändes renare, och var det förmodligen.
Och att hon stod i denna rena luften gjorde inte saken sämre.
Helt naken, och totalt avslappnad här där ingen såg, gick hon mot stugans dörr. Hon stannade en stund ute och lät solen smeka hennes lena hud. Det kändes skönt. Rent och fint. Hon önskade att hon kunde stanna här för alltid.
Hon vände sitt ansikte mot solen med slutna ögon. Hennes långa blonda hår försökte fladdra till lite när en vinpust drog förbi, men vattnet i det höll det bestämt kvar. Saga vände sig mot stugan igen och gick in.
Hennes frukost var underbar. Hon satt ute och hade dukat upp med jordgubbar, nybakat bröd (fusk, halvbakta från frysen), ost, kaffe, gurka, tomater, youghurt och apelsinjuice. Hon log för sig själv när hon tittade på det lilla träbordet. Hon tänkte inte nöja sig med med att sitta mindre än en timme och bara njuta. Ingen stress. Bara njuta. Det var vad hela denna helgen handlade om.
Där hon satt och njöt av sin frukost, och precis hällde upp sin andra kopp kaffe från termosen, iförd endast en morgonrock, kände hon sig plötsligt iaktagen. Hon tittade upp från koppen och ute på gräsmattan satt en räv.
Den tittade lugnt på henne, helt lugnt. Helt utan rädsla tycktes det.
Hon själv blev absolut inte rädd, tvärtom. Hon ville absolut inte skrämma denne välkomne gäst.
De tittade på varandra en liten stund, och sedan reste sig räven och kom närmare. Två meter ifrån henne stannade den och satte sig ner igen. Lutade huvudet på sned och tittade på henne med nyfikna ögon. Saga log lite och tittade på sitt bord om där fanns något gott att bjuda på. Hon skar av några tjocka bitar ost och kastade dem till räven. Hon var rädd att räven skulle skygga för hennes kaströselse, men det verkade som om den bara väntade på att få sin del av hennes goda frukost.
Efter att ha smaskat i sig ostbitarna, gav räven till ett kort skall, som för Saga kändes som ett "tack", och lufsade iväg mot skogen.
Saga log och lutade sig bakåt. Det hade varit en härlig upplevelse. Fylld med förtroende.
Hon satte sig snabbt upp igen och tog ett bröd, som hon smulade sönder. Vissa smulor kastade hon på marken framför bordet och vissa lade hon på bordet, ifall det, mot förmodan, skulle finnas någon riktigt modig liten krabat som skulle våga sig på att komma såpass nära.
Saga lutade sig åter bakåt och njöt av sitt kaffe, som nu inte längre var så varmt utan snarare kallt. Det gjorde inget.
I detta ögonblicket bestämde sig Saga för att hon skulle sitta just här och binda sin krans. Och, hon skulle senare under dagen sitta just här och äta sin middag. Och, hon skulle på kvällen, sitta just här och äta den goda kvällsmaten, i skenet av några lyktor hon skulle tända.
På denna platsen, hade hon utsikt över ängen och skogen och lite av sjön. det var så vackert!
"Kvitt!!" Hörde saga och väcktes ur sina tankar. På en av stolarna, på stolsryggen, satt en rödhake och tittade nyfiket på henne.
"Ja, varsågod!" Sade Saga, och likt att den lilla fågeln väntat på ett godkännande, hoppade den ner på bordet och tog en smula. Sedan hoppade den upp på stolsryggen igen och åt upp smulan.
"Kvitt!!" Sade fågeln igen. Saga sade ingenting och tittade förundrat på den lilla fågeln.
"Kvitt!!" Sade fågeln åter igen.
"Varsågod!" Sade Saga och på det godkännandet hoppade rödhaken ner på bordet igen och tog ännu en smula. Tillbaka på stolsryggen åt den upp smulan.
När den ätit upp smulan satt den en stund och tittade på Saga. Lade huvudet på sned som om den funderade på något.
Så sträckte den upp sig och "sade": "Kvitt!Kvitt!" och flög iväg.
Saga fick rysningar på armarna. Det kändes som om fågeln först hade frågat om lov och sen hade det tackat innan den flög iväg.
Innan Saga hann fundera ytterligare över detta, kom en flera sparvar flygandes och började kalasa på smulorna i gräset. De småkvittrade, slogs lite sinsemellan och hoppade runt. De var så söta och saga log åt deras upptåg. Flera av dem var ungar som precis lärt sig flyga och de tiggde konstant av sina föräldrar.
Mitt i allt kaos bland sparvarna, märkte inte Saga att det var någon, något, som smög sig närmare. Först när den satt mitt framför henne såg hon den.
En ekorre.
De brukar ju vara marodörer, men denne uppförde sig onaturligt hyfsat.
Den satt precis framför henne, sittandes på bakbenen, och tittade först på henne,sen på smulorna och sen tillbaka på henne.
Saga kände hur hon började rysa lite igen och funderade över djurens beteende.
Hon ville absolut prova om samma ord fungerade på denne lille vilde.
"Varsågod!" sade hon och ekorren hoppade smidigt till smulorna där den satte sig till rätta och började äta.
Detta var absolut inte ett normalt beteende för en ekorre. En normal, orädd, ekorre hade hoppat ner på bordet, stulit ett helt bröd eller kanske en jordgubbe, och sen smitit iväg. Denne satt lugnt och fint och bara åt.
Saga visste inte vad hon egentligen skulle tro.
Hon fick en ide´och ville se om även DET var annorlunda.
Hon lutade sig fram över bordet och såg att ekorren vände sig mot henne, men bara för att kolla läget lite och utan rädsla.
Hon tog fram sin hand mot ekorren. Långsamt och försiktigt. Närmare och närmare. Ekorren reagerade inte. När hennes hand var 20 centimeter från ekorren vände den sig mot handen och tittade på den lite. Den tittade Saga rätt in i ögonen några sekunder och sen började den äta igen.
När saga hade kommit ända fram till ekorren slog hennes hjärta dubbla slag. Och, när ekorren lät henne klappa den trodde hon att hon snart skulle svimma.
Hon tog handen till sig och lutade sig bakåt. Vad var detta? Hur kunde hon klappa ekorren? Innan hon han begrunda detta vidare kom ekorren mycket bestämt mot henne, hoppade ner i hennes knä, klättrade upp på hennes axel och slickade henne på kinden.
Sedan tjattrade den till och hoppade iväg.
Saga reste sig upp, gick till duschen och spolade sig med iskallt vatten.
Väl ute ur duschen såg hon att inga djur fanns vid bordet. Hon gick dit och dukade av.
Hennes blommor var strålande vackra i hinken och hon började binda sin midsommarkrans. Det gick långsamt, men det gjorde ingenting. Hon hade tid.
Kransen blev vacker och hade lupiner, smörblommor, rosor, prästkragar, blåklint och hundkex i sig, förutom björken.
Hon provade den och dansade runt på ängen iförd kransen och endast den.
Hon stannade till mitt på ängen. Det var så skönt när solen smekte hennes hud. Hon önskade att någon annan skulle göra det. Det var länge sedan någon hade gjort det. Tre år sedan nu. Hon saknade det ibland. Som nu...
Hon lät sina händer vandra lite över hennes vältränade kropp. Hennes mage som speglade musklerna varje gång hon rörde sig. Hennes lår som var fasta och tydligt visade musklernas olika placeringar. Hennes stjärt som var runt som ett äpple, ingen päronrumpa här inte, och tydligt visade de där sidogroparna som visade på att musklerna arbetade.
Hennes rygg...Var ett nätverk av muskler. Inte stora. Inte biffiga. Fina, hårda, starka.
Ja, hon var vacker.
Hennes långa blonda hår låg längs med hennes rygg och räckte henne ända till midjan.
Hennes ljusblå ögon skrämde många, men de var vackra och hade samma färg som himmelen en vacker sommardag.
Hennes näsa var rak och bestämd och lät dem vackert formade munnen komma till sin rätt.
I jämförelse med ögonen, var hennes mun varm och inbjudande. Den brukade ha lätt för att le, men numera var den allvarlig och ibland sorgsen.
Men idag log den. Ett frihetens leende. Det var vackert i hennes lätt ovala ansikte.
Hennes utseende kunde lätt användas som en tillgång, men Saga fann att det bara kändes som en belastning.
Alla de män hon dejtat som bara velat ha henne för hennes skönhets skull...Det gjorde ont. Åh, vad det gjorde ont.
Saga släppte händerna från sin kropp och märkte att tårar vuxit sig fram ur hennes ögon. Skulle hon aldrig kunna bli riktigt lycklig? Skulle hon aldrig kunna släppa allt som har gjort ont och bara få vara? Omtyckt för den hon är?
Hon skakade av sig den mesta av känslan, hämtade en handduk och gick mot sjön. Halvvägs hejdade hon sig, då hon insåg att hon var naken och många semesterfirare delade denna sjön, inklusive en kamping. Hon vände tillbaka, satte på sig en bikini och gick åter mot sjön.
Dyket från bryggan kändes som en lättnad i hennes sinne och själ. Och hennes kropp. Hon simmade en bra stund runt i vattnet och såg semesterfirare på avstånd. Hon var glad över sin egen insikt, då flera av dem lätt hade sett att hon var naken. I alla fall under några sekunder.
När hon simmade mot stranden satt någon på bryggan. En person, inget djur.
När hon kom närmare såg hon hur personen reste sig och började gå därifrån.
Saga simmade snabbare, för att kunna konfrontera personen, men såg hur denne innan hon nått bryggan försvann in i skogen.
Väl uppe vid stugan igen, kände sig Saga illa till mods. Vem var det som suttit på bryggan? Hade denne personen sett henne naken? Sett henne när hon stod på ängen och lät sina händer röra sig runt på hennes kropp?
En kall ångest slingrade sig upp längs med hennes ryggrad och hon gick snabbt in i stugan.
Inne i stugan andades hon häftigt en stund, ståendes med ryggen lutad mot en vägg. Hon kände sig inte säker längre. Här kunde ingen hjälpa henne om något skulle hända. Hon, som var en stadsmänniska, förlitade sig på sin trygghet i mängden. Här, ensam, var hon utsatt.
Hon klädde på sig ett par byxor och en t-shirt och gick ut igen.
Vid hennes lilla trägrupp satt det någon. Personen från bryggan.
Hon gick långsamt framåt mot personen och såg att det var en man. (naturligtvis)
Han log mot henne.
Hans kläder fick henne att reagera, då de var av annorlunda material och hade skogens färger. Och skogens färger, ja, det hade han också.
Hans hår var brunt, med skiftningar av olika bruka toner. Hans hud var brunaktig, lite mörkare än vad vanligt är hos en nordbo, som en riktigt mörk gyllenbrun solbränna.
När hon kom närmare såg hon hans ögon. Det hon såg fick henne att rycka till. Att stanna till och begrunda.
Hans ögon....De...Skiftade färg. Mellan brun, till orange, till gul, till grön, till grönbrun och till brun igen.
Och...
Han var den vackraste man hon någonsin sett!
Även om ögonen skiftade färg, vilket fick henne att bli orolig, så var de fyllda av en sådan värme att hon kände hur värmen från hans ögon spred sig genom hela hennes kropp.
Hon gick närmare.
När hon stod alldeles intill bordet gjorde han en gest med sin arm, för att hon skulle sätta sig ner.
Hon satte sig ner och kände att denne man, vem han än var, var en man som inhyste respekt hos vem han än mötte och han hade makt som få kunde mäta sig med.
Han lutade huvudet åt sidan och log.
Saga kände det som om han betraktade henne på samma sätt som djuren gjort.
" Jag förstår att du är förundrad just nu..." sade han med en röst som var djup, vacker och melodisk.
Hans ögon glittrade mot henne och de hade bestämt sig för en färg, brunorange. Mycket onaturligt för en människa, tänkte Saga.
"Det finns en anledning till att jag är här!" sade han och Saga bara nickade bifallande.
"Jag vill bjuda in dig till våran årliga midsommarfest."
Saga visste inte om hon skulle klara av att svara denne mannen verbalt, men orden kom utan problem.
"Jag är inte mycket för fester. Jag är här för att slippa människor och deras sätt!" Orden kändes konstiga i hennes mun men ändå så sanna.
Mannen framför henne log.
"Min kära. Detta är inget du någonsin upplevt förut"
Hans röst och leende gav Saga en känsla av att han dolde en hel del i det han sade samtidigt som han talade sanning.
"När och var skulle detta vara?" sade Saga och försökte att inte låta allt för kylig, men hon kände det som om hon misslyckades totalt.
"Våran middag står att firas om några minuter och vi alla bjuder dig till att närvara. Om vårt sällskap skulle för dig verka otrevligt, så vänd hem. Någon av oss kommer självklart att följa dig. Men...Min kära...Då vi har sett ert goda hjärta och er smärtfyllda själ, vill vi ge er lite kärlek och glädje. Och åter fylla ert hjärta med lust och känsla."
Hans ord fick Saga att bli yr. Hon ville gråta. Hon ville skrika.
"Men, jag är inte i ordning" Det var allt hon kunde säga.
"Klä dig i din klänning. Sätt på dig din vackra krans. Det är allt du behöver!"
Hon kände hur en skälvning gick igenom hela hennes inre. Genom hennes kropp. Hennes själ.
"Jag väntar tills du är klar" sade han.
Saga nickade och gick in i stugan. Hon kände sig förvirrad. Skulle hon följa med? Vad hade hon att förlora?
Hon klädde på sig sin midsommarklänning och satte kransen på huvudet.
Utanför stod mannen och väntade på henne.
När hon kom fram sade han: "Vad vacker du är!!" och log ett så strålande leende mot henne att hon log ett lika strålande tillbaka.
"Kom" sade han och tog hennes hand. Hon kände det som om tusen små stötar träffade henne när han rörde vid henne. Hon bled lite rädd och stannade. Han vände sig mot henne.
"Vem är du?" frågade hon.
"Jag är skogens herre."sade han. "Jag har många namn." Han log ömt mot henne. " Du känner några av dem. Du som så innerligt forskat." Han kom närmare henne. "Jag tror att du vet vem jag är" Sade han och såg henne djupt in i ögonen.
"Jag har under många år följt dig. Sett dig växa upp. Sett din kärlek för naturen. Sett dig våndas i din egen värld. Nu, så vill jag att du skall bli lycklig, Saga"
Hans ord fick henne nästan att svimma. Hon kände hur världen runt henne snurrade.
" Följ med mig Saga, och få det du alltid önskat dig!"
Hon skälvde. Hon grät. Hon skrattade.
"Säg mig ditt namn" Sade hon, och det gjorde han.
När han sedan kysste henne kändes det som om eld flammade på hennes läppar. Hennes kropp brann och endast han kunde kontrollera hennes eld.
När han släppte hennes läppar såg hon in i hans ögon. De var bärnstensfärgade. Så vackra.
"Ja" Sade hon. "Jag följer med dig."
De gick hand i hand in i skogen och träden sjöng om lyckan som fanns och som skulle komma.
Saga var äntligen lycklig.