”Tie a yellow ribbon round the old oak tree; it’s been three long years. Do you still want me…?” Jag kunde bara gråta när jag hörde hans favorit låt… den stämmer nästan in helt med situationen okej det har gått fem år inte tre men varför gå in på alla detaljer. Den killen hade antagligen inte blivit misstänk för att dödat någon, det var säkert bara något knark brott eller så, säkert en kåkfarare…
Jag försökte tänka på allt för att såga sången och dess mening men det gick inte, både meningen och det faktum att han jämt brukade sjunga med högt och dansa med mig runt vardagsrummet. Han kollade jämt på mig med de kärleksfullaste och ömmaste ögonen och höll mig nära, höll mig trygg.
”… I stay on the buss, forget about us and pull the blame on me…” Jag gick snabbt bort i från radion och torkade bort tårarna. Ställde mig i fönstret och kollade ut på samma sak som alltid. En enslig väg med hackig asfalt, misskött gräsmatta och mina blommor, som såg ut att må ganska bra till min stora förvåning. Vid vägkanten stod sorligt nog en ek, han hade blivit överlycklig när han sett det här huset och trädet vid vägen.
Jag tänker fortfarande tillbaka på det och undrade om han visste att han skulle åka in i fängelset… Om han visste att han skulle åka in, antingen visste han om det eller så gjorde han det. Inget låter särskilt bra i mina öron. Men om han nu gjorde det måste han väl ändå ha förstått att det inte är så jäkla säkert att jag skulle stanna kvar och knyta det där jäkla bandet i en gren!
Jag gick bort ifrån fönstret igen och satte mig i fåtöljen, sången hade tagit slut men jag stängde ändå av radion, orkade inte lyssna på något just nu.
Han hade skrivit till mig varje månad i fem år nu, det blir… sextio brev! Och jag har bara öppnat de tolv första, men han hade fortfarande inte gett upp, varje månad kom ett brev, varje månad hamnade den i en låda under min säng. För inte tusan har jag modet att bränna upp dem, eller läsa dem… visst hatade jag honom, jag hatar också den jäkeln som sa att kärlek växer sig starkare på håll. Inte tusan kan jag heller säga att det var romantiska kärleksbrev, sån tur har jag inte. Han skriver ner det där standar, sentimentala talet man jämt brukar hålla för en person när man aldrig vill se henne/honom igen, alla har antagligen använt det en gång. ”Det är inte du, det är jag. Du förtjänar något bättre, någon som älskar dig och uppskattar dig på ett sett jag aldrig kommer göra.” Det kan han ju glömma… för hur nu det ligger till så hatar jag att jag fortfarande älskar honom. Jag hade ju inte ens pratat med honom på två år men säg det till den där blödiga saken under mina revben, än har den inte lyssnat på mitt huvud. Men kom igen! Fem helvetiska år! Vem vet vad som hänt med honom och hur han har blivit, det finns ju minst hundra tusen filmer som visade vad som hände inuti fängelset, han är… var ju inte direkt den starkaste killen i kvarteret. Inte den modigaste heller… Men det var den killen jag kände, nu kanske han har femtio tatueringar, snaggat hår och ordentliga muskler. Han kanske har blivit den mördare alla anklagade honom att vara.
Med en djup suck påminde min hjärna mig att han skulle komma hem imorgon bitti. Samtidigt påminde mitt hjärta att jag hade en gammal gul tröja som lätt kunde slitas sönder och hänga i ett träd… Jäklar! Jag kände några tårar rinna ner för mina kinder och jag försökte förgäves torkade bort dem, men det kom bara mer. Han har ju bara försökt bli av med mig i alla dessa år… men tame tusan kärleken är dum och blind.
Snabbt ställde jag mig upp och gick in till mitt sovrum och öppnade byrå lådan och tog fram en stor guld tröja. Med tre enkla ryck hade jag tre breda remsor i gult tyg. Tre gånger till och tre gånger till sedan tog jag dem över armen och tog snabbt på mig ytter skorna och gick ut till eken. Snabbt hängde jag upp remsorna i trädet så dem syntes från vägen och knöt fyra knutar så dem alla sitter kvar. Jag huttrade till och märkte att det var ganska kallt ute så jag smög in igen och slängde av mig skorna. Med snabba steg gick jag till köket och började göra en omelett, jag lagar alltid mat när jag är nervös…
När jag ätit upp allt gäspade jag stort och började göra mig i ordning för natten och det dröjde inte längre förrän jag låg mellan lakanen och somnade.

Nästa morgon hörde jag en snabb in bromsning ute på vägen medan jag gjorde ordning fattiga riddare till frukost. Jag kollade försiktigt ut genom fönstret mot vägen och såg en buss och hur dörrarna öppnades. Pannan släppte jag till marken och bara stirrade ut. Ur bussen kom han… min livs ända kärlek och det ända som förändrats var att hans hår var lite längre. Annars var han den jag mindes. Medan jag glodde på honom glodde han på ek trädet och de gula remsorna och ett ögonblick trodde jag att han skulle hoppa på bussen igen. Mitt hjärta stannade nästan när han vände sig om mot bussen… och vinkade iväg den. Bussen åkte iväg men han stod fortfarande ute på vägen och kollade tveksamt på trädet men sedan mot huset. Han såg mig inte eftersom jag hade gardiner i vägen men jag såg honom tydligt fast tårarna som rann ner för mina kinder skymde sikten.
Jag blinkade några gånger som om jag drömde men började sedan rusa mot ytterdörren, struntade i några skor utan öppnade bara dörren och sprang ut. Jag sprang rakt mot honom, kollade hela tiden på hans ansikte hur det ändrades. Förvånad, glädje, ömhet och min personliga favorit… kärlek. Nästan med en smäll kastade jag mig in i hans famn medan tårarna rann och jag måste sett rolig ut… men ingen skrattade vi kramade om varandra. Han torkade mina kinder kysste mig på pannan, näsan och munnen som om han knapp kunde tro det.
”Jag trodde du skulle ha försvunnit”, viskade han när vi satt i soffan ett tag senare. Jag kollade upp där jag låg i hans famn och log lite.
”Aldrig i livet. Jag öppnade inte ens dina sista vädjanden”, svarade jag och han smekte mitt hår.
”Tack och lov… varje ord i dem där breven gjorde ont att skriva.”
”Då får du gärna förklara varför du skrev dem”, tyckte jag och han skrattade lite.
”Du förtjänar något bättre än en man i fängelset…”
”Men nu är du en man i frihet så försök få bort mig! Jag älskar dig så mycket”, viskade jag och lutade mig mot hans bröst korg.
”Jag älskar dig med… Men får jag fråga varför det hängde en söndersliten tröja i trädet?” frågade han och jag kollade leende upp på honom igen.
”Tja, jag hörde Tie a yellow ribbon round the old oak tree och kom ihåg att det var din favorit låt. Hur du brukade dansa omkring och sjunga med. Så jag kom och tänka på min GULA tröja som jag inte använt på många år. Eftersom det fanns ett EK träd i närheten tänkte jag att det var värt ett försök. Annars kunde du, stay on the bus and forget about us”, citerade jag och han skrattade.
”Du är då uppfinningsrik. Jag hade faktiskt tänkt åka till mina föräldrar när jag såg de där gula trasorna i trädet. Det ironiska var ju att dem spelade just den låten på bussen och när mina ’vänner’ fick syn på trasorna började dem jubla och då såg jag dem. Så jag skrek stopp och gick ut. När jag vinkade iväg bussen sprang du ut och resten känner du till”, svarade han och jag log brett.
”Jag älskar den sången…”