Den friska luften skingrar tankarna,
de blå blommorna får mig att le.
Pilträdens långa grenar gungar sakta, rogivande.
De står där och bara finns.
Ingen vet om de tänker.

Jag undrar hur många öden de grenarna fått höra.
Jag undrar hur många sinnen de grenarna fått luna.

Ingen vet.
Ingen lyssnar.
Men ändå lyssnar de på mig.