Det gör så ont.
Jag måste kippa efter andan.
Jag hör din röst i andra änden av telefonen. Av tystnaden förstår jag att det är min tur att säga något.
Förtvivlat letar jag efter ledtrådar till vårt samtalsämne.
Vad var det du sa?
Vilket svar förväntas jag att ge?
Din röst får värken i bröstet attt eskalera, samtidigt som en del av mig blir lugn.
Varför saknar jag dig så mycket?
Är det för alla gulliga brev du aldrig skrev?
Alla presenter, överraskningar, frukostar på sängen, alla mysiga promenader som vi aldrig gjorde förutom i min tankevärld?
Kanske är det ditt skratt, dina torra skämt, din varma kropp i nattens mörker, dina ledsna ögon som såg in i mina.
Vem är du egentligen?
Jag vet vad du har gjort de senaste månaderna, är van vid dina dubbla budskap, kan läsa vad förändringar i din röst betyder, men vem är du innerst inne? Vet du det själv?