och jag väntar fortfarande på
att du ska stå utanför min dörr
i regn med ditt rutiga
paraply
precis som du lovade
precis som du sa

men kanske
bara kanske
lovade vi för mycket
och gjorde för lite
för att vi ska minnas


och jag väntar fortfarande
på den där kramen
som kunde få himlar att
lyfta och stjärnor
att falla


jag vet att det är lätt att glömma
det som är så självklart
men jag minns ändå att
vi lovade varandra
att hur många meter som
än skiljer oss åt
skulle vi inte glömma
att det var våra
kramar
som fick
stjärnor
att falla
som fick
människor
att önska




*