Jag vet att du inte förstår
och jag förstår att du inte vet
att han vet mer om mig
än vad du nånsin har vetat.
Han förstår mer om mig
än jag gör själv.

Han förklarade skilnaden mellan
att vara där
och att finnas där.
Det är inte samma sak
sa han.

Och nu är han inte där längre.
Han lyssnar inte på
mina funderingar om livet och regnet och kärleken och verkligheten och fantasin som jag lever i
men som han väckte mig ur.

Men han finns där lite
i den där fantasin
och i hans ord som jag
fortfarande kan höra
med rätt tonfall.

Han finns där mer än du
nånsin mer kommer göra.
Trots att du är där.
Mer närvarande.

För jag vet varför du inte finns där mer.
Jag vet hur du har fyllt upp
platsen som fanns kvar efter mig.

Och på ett sätt gör det ondare
att bli förflyttad
och övertäckt.

Det gör ondare än att hoppas
(och tro lite)
att jag kanske finns kvar hos honom
i mina ord.
Att han fortfarande kan höra mig,
och att jag lämnat en plats
som inte kommer täckas över på samma sätt
som du har täckt över mig.