Det var våren 2003. Ida skulle fylla 2 år och det var bara några veckor kvar. Hon hade länge önskat sig en svart käpphäst och jag hade lovat att hon skulle få den av mig i födelsedagspresent. När det var två veckor kvar till hennes födelsedag låg Ida i hög feber och var trött. Hon var så dålig att hon inte orkade leka utan ville helst bara ligga på soffan och titta på Nalle Puh. På lördagen ringde Ragnhild, Johans mamma, och frågade om hon och hennes nya man fick komma och hämta Ida för att åka till en lågprisbutik och köpa lördagsgodis. Jag hade tidigare bett Ragnhild att inte köpa en käpphäst till Ida, att jag hade lovat henne att hon skulle få det av mig. Hon lovade i sin tur att inte köpa någon käpphäst. Efter mycket övervägande från mig och Johan så åkte Ida iväg med dem till lågprisbutiken för att köpa godis. Vi bad dem att inte vara borta så länge, eftersom Ida var väldigt febrig. Efter bara en timme kom de tillbaka. Med en rosa käpphäst. En rosa käpphäst. Chockad och sårad släpper jag in dem i lägenheten med orden; ”jag skulle ju köpa en...”. Ragnhild kom med någon dålig ursäkt att det var Ida som ville ha den, och att det var Bengt som hade köpt den. Hon kunde ju inte säga åt honom att inte köpa den, det förstod jag väl.

Jag var mycket ledsen och kände som om min önskan och vädjan om att de inte skulle köpa någon, var inget att bry sig om. Jag kände mig överkörd, förbisedd, ignorerad och väldigt sårad. Men jag accepterade läget och tänkte att jag fick göra det bästa av situationen, utan att köra över dem genom att köpa en ny, en svart, käpphäst, trots att det skulle såra min dotter när hon inte fick någon på sin födelsedag som jag lovat.

Dagen efter var vi bjudna på kaffe hem till Ragnhild och Bengt. Jag, Johan och Ida cyklade dit framåt eftermiddagen. Vi gick in i radhuset, satte oss vid köksbordet och kallpratade lite så som man brukar göra. Ragnhild reser sig och går fram till kaffebryggaren för att sätta på kaffet. Så mellan skoporna kaffe som placerades i filtret berättade hon att Ida hade sagt att hon inte alls ville ha en rosa käpphäst, att hon ville slänga den i papperskorgen och köpa en ny, en svart. Lite leende men fortfarande med acceptans i rösten påminde jag Ragnhild om att jag tidigare redan berättat det för henne, att Ida ville ha en svart.

• Men Ragnhild, det har jag ju sagt hela tiden...

• Neej Jenny! Nu är det du som är barnslig! Det är du som vill ha en svart käpphäst!

• Men Ragnhild, jag...

• Du kränker ditt barn, när du säger att det farmor har köpt är fel och att du ska slänga det! Du är en dålig mamma, som gör så! Jag tycker du är barnslig och arrogant! Och du kränker ditt barn!!!

• Men det var ju inte jag som sa att jag skulle...

• Mamma, skärp dig! Utbrister Johan som får lyssna på sin mammas hårda ord mot den kvinna han är gift med.

• Jag tänker inte lyssna på den här svidkäringen längre! Jag skiter i hur ni tar er hem, jag drar nu! Säger jag och smäller igen dörren.

Eftersom jag hade barnstolen på min cykel visste jag att skulle bli problem för Johan att få med Ida hem, men jag struntade helt i det. Gråtandes cyklade jag de få kilometerna hem, och väl hemma ringde jag min väninna Linda som sa att vi kunde träffas nästa dag på hennes jobb och prata. Nu slutade inte den historien vid detta. Å nej, Ragnhild fortsatte att ”hata mig” och har än idag, 5 år senare, inte pratat med mig.

Jag visste mycket väl att jag inte gjort något fel, att vad det än var hon såg som hemskt med mig, så visste jag inte vad det var. Och hon fick gärna, får gärna ha negativa och hatiska känslor gentemot mig. Alla människor passar inte ihop, men jag anser att en kvinna på 50+ åtminstone ska vara så pass mogen att hon kan ta en diskussion. Jag försökte ringa henne flera gånger, då Johan berättade när han kom hem att jag minsann inte skulle tro att det hela slutade där. Men hon ringde aldrig. Varje dag väntade jag på hennes samtal. Till slut ringde jag upp henne. Bengt svarade då, och fast jag hörde i bakgrunden att Ragnhild stod nära, så meddelade han mig att hon inte var hemma. Till slut fick jag prata med henne, efter flera dagars försök. Hon grät. Hon påstod att jag snackat skit om henne. Att jag sagt elakheter om henne till min dotter. Att jag inte tyckte om henne. Hon sa många fler felaktiga och alldeles förvånande saker till mig. Men jag försäkrade henne att jag älskade henne, och att jag aldrig sagt ett ont ord om henne. Hon sa att hon inte trodde mig. Det tragiska i allt detta är att jag faktiskt aldrig sagt något negativt om henne. Jag har alltid visat min uppskattning, genom små gåvor, ord, handgjorda kort och samtal. Det var till och med så att Johan fick säga till mig en gång. Ganska roligt faktiskt. Vi hade precis haft en mysig stund tillsammans och låg i efterdyningar på vår säng och pratade. Vi pratade om allt möjligt, om livet, om vänner och om kärlek. Så sa jag att ja, jag älskade verkligen hans mamma. Tyckte hon var en fantastisk kvinna. Då sätter han sig upp i sängen och tittar storögt på mig och säger, ”Jenny, jag vill verkligen inte prata om min mamma just nu, när jag ligger naken tillsammans med dig!”

Tiden gick och hon visade tydligt sin avsmak. Hon kom aldrig på besök, och skulle Johan till dem och träffas fick jag stanna hemma. Jag mådde allt sämre och kände mig mer än värdelös. Jag till och med tog på mig skulden. En dag stod jag inte ut längre. Jag cyklade, i ösregnet, till en blomsterbutik ganska långt från vår bostad. Jag köpte en fin blomma åt henne, med ett kort där jag bad om förlåtelse och ville att vi åtminstone kunde vara vänner och lägga ner denna barnsliga krigsföring. Jag försökte krama om henne men hon stod stel som en pinne och svarade med att hon inte fyllde år den dagen. Jag sa bara att man behöver inte fylla år för att få en blomma som uppskattning. När jag efter ett par minuter insåg att det varit förgäves backade jag ut ur hennes bostad och cyklade hem. Min psykiska hälsa var inte bra. Det hör till att jag också hade haft en mycket svår och sjuk graviditet, och traumatisk förlossning med många svåra vändor vid specialistklinik i Malmö för laserbehandling av båda ögonen. Det hade varit riktigt traumatiskt under ett år efter förlossningen och jag visste att jag inte hämtat mig riktigt efter det. Så kom denna smällen och jag ville bara dö. Jag började allvarligt fundera på att ta mitt liv. Lika bra att göra det nu, medan Ida fortfarande var liten, så hon inte skulle minnas så mycket av mig. Denna hemska tanke drev mig in i ett psykosnära tillstånd och jag blev mer och mer deprimerad. Till slut fick jag komma till en otroligt bra psykolog på vuxenpsykiatriska kliniken i Varberg. Ann-Sofi var en klippa under denna tid, och jag sattes återigen på antidepressiva tabletter. En dag var jag så nere att jag skrev ett brev till Ragnhild som jag postade dagen efter. Jag berättade däri att jag ville dö. Att den här historien tagit så hårt på mig, och att det verkade inte som om det spelade någon roll hur mycket jag kröp på mina knän; hon hade bestämt sig för att hata mig. För evigt. Jag minns faktiskt inte allt som jag skrev i det brevet, och det är förmodlingen saker jag inte kan stå för idag. Jag var i såpass dåligt skick att jag minns det hela som i ett töcken. Som ni förstår så tog jag aldrig livet av mig. Vilket jag är tacksam för idag. Ragnhild hade till och med gått så långt att hon tagit detta brev jag skickat och visat alla i hennes omgivning, inklusive sina föräldrar och ex-man, Johans pappa, hans syskon och kusiner.”Se! Ser ni!? Jenny är sjuk!” som tur var var det något som Tommy, Johans pappa, inte riktigt tog till sig och ringde Johan för att höra hur det verkligen låg till. Det hela slutade med, efter att Johan förklarat hur det var, att Tommy ville åka raka vägen till Ragnhild och be henne lägga av!

Tiden gick och det helvete som just öppnats fortsatte. Till slut bröt Johan kontakten helt med sin mamma. Vårt äktenskap hade börjat knaka i fogarna eftersom han slets mellan mor och hustru, och jag betedde mig illa hemma. Jag var illa därhän. Vi separerade efter ett tag, och jag tänkte att ”Nu har hon fått som hon vill. Jag är inte längre en del av hennes familj”. Efter ett tag uppmanade jag honom att ta kontakt med sin mamma igen. Han behövde sin familj och Ida behövde sin farmor. Johan ville inte. Han ville inte ha med henne att göra, trots att vi separerat. Men till slut tog de upp kontakten igen. Hon skulle fylla 50 i Juni år 2005. Jag och Johan hade blivit tillsammans igen och levde ihop på nytt. Ner i brevlådan damp ett kort med en inbjudan till Ida o Johan Persson. Johan ringde då upp sin mamma och frågade varför inte jag var bjuden.

• Om vi ska komma så kommer vi som en familj. Sa han bestämt till henne.

• Ja... men kan inte du och Ida komma bara?

• Vaddå? Ska bara jag och Ida komma, och lyssna på er när ni snackar skit om min fru?

• Men vi pratar ju inte skit om dig! Sa hon utan att ens höra själv hur det lät i sin sons öron.

Dessa händelser är bara några i raden. Det har varit otaliga saker jag fått höra som sagts om mig bakom min rygg. Jag kan givetvis inte skriva om alla. Har det inte uttalats något så har det varit att jag stått utanför på födelsedagar, julaftnar, påskhelger och midsomrar. Har jag inte suttit ensam så har jag åkt med någon vän till deras familj. Det har varit fruktansvärt.

För ett år sen började mina tankar om att nu får det vara nog ta form. Ida, farmor, farmors syster och hennes lilla dotter skulle åka på en sista minuten resa till Egypten strax innan jul. Ida hade fått resan av oss och hennes farfar och delvis farmor i julklapp. Det var svårt att tänka på att vi skulle vara utan henne en hel vecka och jag var så nervös, sådär som man är som förälder. Jag visste ju att Ragnhild och Bengt skulle hämta upp Ida hos Johan på morgonen då de skulle åka. Jag hade helst velat åka med och lämna av henne på flygplatsen, men visste också att det bara skulle sluta med att jag kände mig dum och i vägen. Men jag sov hos Johan den natten och vinkade av Ida vid Ragnhilds bil på morgonen. Jag struntade blankt i att Ragnhild stod och glodde på mig när jag kramade om mitt barn. Det bekom mig inte ett dugg.

Under veckan de var iväg fick Johan ofta sms från Ragnhild. Det kunde stå; hej pappa! Vi har det bra! Jag har badat, och det är varmt! Puss jag saknar dig! Inte ett ord till mig. Inte ens en benämning på ordet mamma. Flera sådana meddelanden kom till Johans mobil, och jag kände mig än mer förbisedd, nästan som om jag inte existerade. Jag klarade inte av det utan skickade själv ett meddelande till Ragnhild där jag skrev att jag hoppades de hade de bra, och att jag saknade Ida. Jag bad henne ge Ida en stor kram från mig. Började till och med meddelandet med Hej Ragnhild! Hoppas ni har det bra!

Inget svar. Utan det fortsatte att dimpa ner meddelanden i Johans telefon med hej pappa fraser.

Ida skulle fylla 7 år den 3e maj 2008. det var Johans vecka så hon var hos honom. Jag visste att han slutade jobbet klockan 4, så jag väntade på att han skulle ringa och säga att de var hemma så jag kunde komma bort. Men inte förrän klockan 6 ringde han och meddelade att hans mamma och Bengt var där på fika. Jag och Johan hade köpt en cykel till henne i födelsedagspresent och jag ville hemskt gärna vara med när hon fick den. Halv sju ringde han igen och meddelade att de precis hade gått, så jag kunde komma om jag ville. Inte förrän klockan 7 var jag hos honom och det första Ida säger är; mamma, vet du vad jag fick av pappa??? en cykel!!!

Av pappa... nej Ida, du fick den av mig också, jag var bara inte här när han gav den till dig.

Å vad det sved i mitt bröst. Jag hade suttit hemma i timmar och väntat på att få tillbringa min dotters födelsedag tillsammans med de människor jag älskade mest. Istället hade Ragnhild, en människa jag saknade och längtade efter att få prata med men som avvisade mig, pratade skit om mig och avskydde mig fått njutit av den tiden med dem.

I juni samma år var det dags för Idas skolavslutning. Den skulle hållas i en mindre kyrka i närheten av den skola hon gick på. Jag och Johan klev in i kyrksalen tillsammans och såg att Ragnhild och Bengt som satt ytterst på en av mittenraderna. Johan gick fram och hälsade och bad dem hoppa in så vi kunde få plats. Ragnhild hoppade in ett steg. Ett steg! Det kunde inte bli tydligare. Johan sa till att de fick hoppa in ett steg till. De gjorde det och jag satte mig. Hela tiden tänkte jag att snart lappar jag till käringen! Jag pallar inte mer!!! De ser mig inte ens!

Efter ceremonin med sång och dans av barnen kom Ida emot oss och kramade om oss alla. Jag ställde mig nära Johan och hälsade vänligt på både Farmor och Bengt. Det var bara Bengt som hälsade tillbaka.

I oktober samma år bestämde jag och en väninna att vi skulle sälja lite bröd och kakor på torget för att få ihop lite pengar så vi kunde åka till Stockholm en helg. Första lördagen vi stod gick det riktigt bra och vi fick mycket sålt. Nästa gång vi stod var en ren katastrof. Försäljningen gick segt och det var otroligt kallt. Vi stod ändå kvar.

Efter ett tag ser jag Ida och Bengt en bit bort. Ida kommer fram och hälsar och Bengt kommer efter. Han hälsade han också. Ida pratade lite och visade genom att peka mot ett stånd på vad hon ville köpa. Efter någon minut gick de vidare och jag och Marie stod kvar. Då fick jag plötsligt syn på Ragnhild ett tiotal meter bort. Hon höll Ida i handen och gick mot vårt håll. När hennes ögon såg vårt lilla bord och hon såg mig så tar hon ett fast grepp om Idas hand och vänder om, gick mot ett annat håll. Jag trodde mitt hjärta skulle brista. Jag bestämde då att nu är det nog! Ida får aldrig mer träffa sin farmor. Inga fler julaftnar, födelsedagar, inga fler midsomrar eller påskhelger. Inget! Hon har uppenbarligen drabbats av Käpphäst Syndrom och det verkar vara kroniskt!