Sorgen injicerar ständiga tristess doser i min panna

dom gröna åkrarna
har fåt ett stängsel runt om sig nu

Jag saknar gårdagens immunitet hos min kropp
Den är nu fångad av dom andras blickar

Ska den här brydsamheten bryta ned mig
ska jag forsätta att bära den här förklädnaden av missnöje
till min död

Det betyder en konstant anhållan av min verkliga figur

jag bara förblir att vara
med öppna ögon
i den här mardrömmen

För jag vill glömma det som varit mest av allt och gå vidare
Men mina steg
är en konstant påminnelse
om det förflutna

Så du kan inte be mig att vara stark

Du kan inte be mig
att vara orubblig för alltid

jag vill inget annat själv

den här bördan knöt ihop mina skosnören

Och marken är för vass för att ta av mig mina skor…