Vart försvann mitt hopp om mänskligheten?
Jag skulle gärna få det tillbaka.
Jag skulle gärna fortsätta drömma
om pyttesmå goda gärningar
som ger lyckliga stunder, inte slut.

Men sen blev plötsligt
allt så mycket viktigare
än andras liv.

Och jag försöker inte döma er,
för det bör man inte göra
(DET LÄRDE VI OSS PÅ DAGIS JU!)
men jag frågar ändå:
har ni kvar pulsen i hjärtat
eller sitter hela empatin i era handleder?