Hur jag livnärde mig
på din fattiga mun

bottenlös min tomma brunn
likt den frånvarande blicken,
från förfluten tid

låt mig få gråta fram min kontur
den avhuggna som blev satt i bur

din blindhet förmildrar, ögon som inte såg

ändå längtar jag orden, Älskar dig så
orden som fogar samman, läker sår

en far med inåtvänd blick,
lämnar endast skuggor

ett eko av hjärtats plågoande
som likt linan brast, tänjd till det yttersta

men himlens fäste håller kvar
där marken skälver,

och jag faller ur november.