Det är länge sedan nu, det var när vi bodde i en liten by mellan Lycksele och Storuman vid mitten av sjuttiotalet. Jag läste en notis i lokaltidningen om en åldrig men vital man som fyllde nittiotvå år - det var en fascinerande läsning.
Den gamle mannen hade ett säreget öde. Han var född i Skåne, hade i unga år gått till sjöss och så småningom hamnat som besättningsman på en norsk båt, ett valkokeri. Denna båt hade gått under i "the roaring forties", de stormpiskade farvattnen i sydatlanten, någon gång kring 1920. Han var den ende som överlevde och när han väl hade kommit hem till Sverige igen hade all längtan till sjömanslivet gått ur honom. Han hade för sina hopsparade medel köpt torpet Myrvinkelliden utanför den föga bemärkta byn Aborrträskliden några mil från Lycksele och där hade han blivit kvar sedan dess - med lokalredaktörens ord: "Ensam och i frihet".
Jag gissar att han i sin självvalda ensamhet i Västerbottens inland mer eller mindre ständigt grubblat över sitt öde - varför just han? Varenda en av hans kamrater drunknade men inte han - varför, varför skulle just hans liv skonas??
Hörde han något svar i skogens sus eller bäckens envetna sorlande?
Jag hoppas det.