Stereotyper, hör man dom verkligen i två kanaler?
Frågan tär på den Ödmjuke som ser glädjen i en Konst(-ig) performance
som fåglarna bjuder honom på i parken där han sitter lutad över bokstäverna han skapat i gruset med en pinne som pekar på det han inte ser.
Gruset som gömmer hemligheter i sina masakerade delar.
Delar av något som varit stort en gång i tiden men försvunnit spårlöst i explotioner som aldrig kommer att finnas längre.

Men han är ändå inte frustrerad över att han inte kan lösa gåtan om hemligheterna. För han förstår meningen, Meningen är att den saknar en mening.

Var och en har en ärlig chans!