Hon klev upp för det sista trappsteget, drog efter andan och rättade till håret en aning.
Pirret i magen var påtagligt. Vad skulle hon säga, hur skulle hon bete sig och framförallt; hur skulle han agera och reagera?
Hon drog av sig de mörka fingervantarna, gned sina frusna händer och stoppade sedan ner vantarna i vardera kappfickan.
Dörren stod på glänt, var det kanske bara att gå in?
Hon antog det och stegade in med hjärtat i halsgropen.

Han stod längst bort i rummet och samtalade med någon, men han hade helt klart noterat att hon precis skridit över tröskeln.
Det gick inte att ta miste på, eftersom hon såg ett svagt leende som lekte på hans läppar medan han nervöst skruvade på sig.
Ett äldre par stod i mitten av rummet och betraktade en stor blåröd målning medan de tisslade och pekade på enskilda detaljer som de tydligen fann mycket originella.

Hon gick fram till det lilla bordet vid sidan av dörren och tog av sig ryggsäcken för att rota fram den lilla burken som hon hade med sig. Det var bäst att var redo i fall han snart skulle stå framför henne.
Hon tog sedan på sig ryggsäcken igen och passade samtidigt på att knäppa upp kappan. Med burken i ena handen strosade hon på måfå runt i rummet och betraktade - eller kanske snarare insöp allt som fanns där att se. Hon njöt av golvets stumma yta under fötterna, den milda värmen som belägrat vissa valda delar av rummet och den ljuvliga doften av olja och terpentin. Det var som att vandra runt i det okända men ändå med en känsla av déjà vu. Hur kunde något kännas så nytt men ändå verka så välbekant?

Hon letade med blicken över bokhyllorna, lät den snava till vid slutet av en stor skänk och fastna vi den lilla häftade boken som stod där. Hon log stort och blev alldeles varm inombords. Det var hennes bok. Den som hon skrivit endast för honom och som hon varit rädd att han kanske hade slängt eller gömt undan för att helst kunna glömma henne och gå vidare…
Här stod den nu, osynlig men ändå synlig och som ett givet tecken på att hon ännu existerade.
Hon fortsatte sin upptäcktsfärd.

Hennes blick sökte längs väggarna och det var som om hon fotograferade varenda detalj av inredningen.
Som om hon ristade in allt i sin minnesbank för att vid ett senare tillfälle kunna ta fram och njuta av det i ensamhet. Hade han måhända fler saker av henne? Hon såg ingenting mer som hon kände igen men det viktigaste trodde hon att han bar i sin ficka – nyckeln till hennes hjärta.

Plötsligt stod han framför henne med sin genomträngande blick och sitt spefulla leende.
Hon kände att hon rodnade och såg hastigt ner på sina händer, därefter räckte hon snabbt fram burken.
Han såg lite frågande ut men tog emot den - smått förlägen men med en viss nyfikenhet.
Hon harklade sig och sa: ”Det är mina egengjorda drömmar. Tänkte du kunde ha dem att bjuda på idag eller själv smaska i dig om du blev lite hungrig.”

Han skrattade hjärtligt samtidigt som han skakade på huvudet.
”Du är tokig du, men visst, vi kan ställa dem på bordet så får de som vill ta för sig.”
Han placerade burken på bordet efter att han själv tagit en kaka och vände sig åter mot henne.
Det äldre paret gick förbi dem, nickade och gick ut genom dörren. Den kvarvarande besökaren – en ung man, bläddrade i några musikböcker som stod i en av hyllorna. Han verkade helt uppslukad av dessa notskrifter och tog ingen som helst notis om den unga kvinnan och den äldre mannen som förstulet kastade en blick på honom då och då.

”Inte trodde jag att jag skulle få ett sådant belevat besök”, sade konstnären och himlade sig.
Hon ignorerade det sagda, drog honom i armen och bad honom istället berätta om målningen som hängde ett par meter framför dem. Han följde lydigt efter henne men lyckades i förbifarten norpa ytterligare en kaka innan hon fått ett ordentligt tag om honom. Han skrattade ånyo och hon såg på honom som om hon hade sett honom för första gången.

Det stod rakt nedanför tavlan med det blåmålade fönstret och hon ställde fråga på fråga. Han undrade hur många frågor det fanns egentligen? Han försökte hänga med i svängarna, följa hennes resonemang så gott det gick och han besvarade varje fråga efter förmåga.
Det var som en lek där målningen i själva verket symboliserade något helt annat. Som om det han hade kreerat blev till någonting helt annat. Han visste inte om han gillade det eller fann det en smula avsmakligt. Han bestämde sig för att han nog tilltalades av det trots allt och att allting säkerligen bara var en fråga om olika tolkningsmöjligheter - eller…?

Hon var ju i sanning rätt oskyldig och gjorde inga större anspråk på honom, så varför kunde han då inte bara slappna av och njuta av hennes närvaro?
Motvilligt tvingades han erkänna för sig själv att hon faktiskt varit efterlängtad.
Var det inte därför hela den här föreställningen trots allt blivit till…

Allt detta funderade han på medan han samtidigt besvarade hennes enträgna frågor och han märkte långsamt hur hans tavla bleknade alltmer i jämförelse med henne.
Det verkade som om hon oupphörligen skiftade i allt klarare, vackrare nyanser under tiden som han talade. Det var som om hans ord hade någon slags magisk effekt på henne.
Han var trollkarlen som fick prinsessan att dansa.
Hur var det möjligt… frågade han sig gång på gång.

De gick omkring i rummet, stannade än här, än där. Hennes ögon tindrade av inspirerande förtjusning var gång som han lät henne få ta del av sina målerihemligheter. Åh, vad hon älskade att höra på honom, se det där underbara leendet, hans små hummande och emellanåt också få se den fullständiga förvirring som hon tycktes vara upphov till. Vad hade denne man som igen annan hade och som förtrollade henne så till den milda grad? Hon förstod det inte alls men hon njöt av denna charad och tänkte suga på karamellen så länge den varade.

Hon såg upp mot taket, bländades av lampan och blev med ens klarvaken.
Förutom taklampan badade rummet i skymning och klockan visade strax efter fyra på eftermiddagen.
Hon reste sig ur fåtöljen och gick bort emot fönstret. Novembermörkret beklädde det mesta utanför.
Endast den stora blodboken vid infarten skimrade magiskt i skenet från gatlyktorna.
Hon suckade och muttrade; ”Alla dessa drömmar…”
Hon slog ut med händerna i ett enda ”TÄNK OM!”