Man bara lever på, dag efter dag. Glömmer att ställa de viktiga frågorna - lever utan att tänka efter - vilket liv vill jag leva? För det blir så himla besvärligt om svaren inte stämmer. Och hur enkelt är det egntligen att svara på en sån fråga? Inte enkelt alls.
Att fokusera på andra är lättare. Vad de vill, vad jag tror att de förväntar sig av mig, vart jag tror att de är på väg.
Men nu är det dags att svara på frågan. Ärligt.

Vad är det jag verkligen vill?
Vad är det som får mig att gå upp på morgonen fast det är svart och blött
och klockan bara är sex?
Som får mig att vilja leva vidare även när livet skaver och gör ont och jag känner mig ful och klumpig och obegåvad...
Vad är det som gör det värt det?

Förhopningen att mitt liv ska utgöra en skillnad - för någon.
Att det faktiskt betyder något att just jag har funnits och varit just jag.
Björn Afzelius skriver i sin sång "Ljuset" några fantastiska rader:
"Vi är en sekund i epokernas ström
men vårt liv är en oersättlighet"
Ja, det är så jag hopas att det är.
Att vi trots vår vanlighet och operfekthet och otillräcklighet faktiskt ändå är
oersättliga.

Det är därför det blir ett hål i oss när någon som finns oss nära försvinner för gott. Smärtan är inte det värsta, utan tomheten.
Något oersättligt är borta.
Vågar jag se så på mig själv också?
Vågar jag tro att mitt liv har betydelse?

Ja.