Så långe jag kan minnas har jag hört de vilda och längtande tonerna från Näckens fiol varje vår och höst vid det stora vattenfallet i skogen. Den musiken känner jag igen, den skär som en kniv genom hjärtat, så jag förstod inte alls vad det var för musik jag hörde när jag närmade mig den lilla skogstjärnen. Den var svag som en visknin i vinden , mera aning än musik. Som väl var gick jag tyst och hade ingen av hundarna med mig.
Det var alldeles efter soluppgången, jag hade bestämt mig för en skogspromenad efter en sömnlös natt och nu väcktes min nyfikenhet.
Musiken blev starkare ju närmare tjärnen jag kom, flöt i luften omkring mig och aldrig hade jag hört så intensivt lycklig och sprittande musik - det var nästan så mina fötter började dansa där jag gick på stigen.
Jag stannade till strax innan gläntan där tjärnen ligger öppnade sig och gick in mellan träden för att inte bli sedd av den som spelade. Så särade jag på grenarna och kikade försiktigt fram för att se vem det kunde vara som var upphovet till denna fantastiska musik..som ändå hade något bekant över sig.
Tjärnen låg där och hela gläntan badade i det tidiga solljuset...men ingenting såg ut som vanligt. Istället för den stilla mörka djupa vattenspegel som vanligtvis möter mig såg jag nu en strålande vattenyta helt täckt med gula utslagna näckrosor och deras doft fyllde gläntan och blandades med friskheten i det daggvåta gräset.
På stranden närmast mig dansade en flicka till musiken. Hon kunde väl vara i fjorton-femtonårsåldern, barfota med långt mörkt hår och strålande ögon. Kläningen virvlade omkring henne där hon dansade helt innesluten i musiken.
Och där , vid den andra änden av stranden, just där bäckarna möts och rinner ut i tjärnen satt han - upphovet till denna underbara glädjestrålande morgonmusik som fyllde hela gläntan och som fått all min trötthet och oro att försvinna. Alldeles stilla utom stråkarmens rörelse, med de svarta ögonen fästade på flickan med ett uttryck av nästan smärtsamkärlek och lycka och det svarta håret tillbakakastat från ansiktet - Näcken som jag aldrig sett honom förut. Inget av det vilda, skrämmande och våldsamma som jag skymtat vid vattenfallet fanns där. Stråken dansade över fiolens strängar i perfekt harmoni med flickans dans och Näcken log!
jag stod trollbunden, jag vet inte hur länge, utan att kunna röra mig . Till sist slängde flickan tillbaka sitt långa hår med en knyck på nacken, skrattade högt och ropade med glad röst
-Tack Vattenfar för en riktig sommardans!Nu har jag dansat in solen i kroppen och orkar möta både kyla och mörker tills vi ses igen.
Och så skuttade hon fram till Näcken (Näken!!) och gav honom kram och en kyss på den bleka kinden. Och Näcken log och sänkte stråken .
-Så ska det vara min männisskodotter, svarade han med en mörk och liksom brusande röst. Din far ska spela in värmen i ditt blod och minnas din dans som en värmen under vinterns ensamhet.
Jag var förundrad. Hittills hade jag trott att Näcken bara talade genom sin fiol, att han var ett väsen utan egen röst. Och så visar det sig att han både kan tala och har en dotter!
Jag stirrade på denna glittrande unga flicka i grön klänning - Näckens dotter? Hur var det möjligt? Hon var ju en människa och han var...ett väsen. Och ändå, här var de: en lycklig och fadersstolt Näcken med värme i blicken och en glad ung flicka med samma svarta vilda hårman som honom.
Jag såg dem ta farväl och försvinna åt varsitt håll - Näcken uppför bäcken och flickan ut på stigen ner mot byn och gläntan blev tyst. Långsamt vände jag mig om och började hemfärden försänkt i djupa tankar.
Var detta förklaringen till den vilda och våldsamma smärtan och längtan som finns i Näckens vanliga musik då han spelar vid forsen under vårnätterna? Kärlek och saknad och förlust.
Numera tror jag det.
Flickan kände jag inte alls igen, hon bor inte här. kanske hör hon hemma bland resandefolket som kommer några veckor varje sommar och slår sig ner på ängarna i skogsbrynet nära mitt hus?
Det kan nog stämma, det är samma familjer som återkommer år efter år har jag förstått. De sköter sig själva och besvärar ingen, så jag känner dem inte. Men dett händer att några av dem spelar på den stora skördemarknaden i augusti. Men hur Näcken kan ha en dotter bland dem förstår jag fortfarande inte.Kanske är han något annat än vi tror?
När jag tänker efter finns det likheter mellan deras musik och Näckens. Sorgen, skönheten och längtan finns där , men hans är villdare och mer desperat. Jag gråter alltid då jag hör den , även om jag stoppar fingrarna i öronen och springer åt andra hållet för att inte lockas ut på för djupt vatten.
Och nu kommer jag att gråta ännu mer , nu när jag vet att också ett väsen som han kan älska och sakna på djupet, nu när jag hört Näckens andra röst och sett hans dotter dansa vid näckrossjön.