Äntligen var det tyst och stilla i den stora trädgården. Solen hade gått ner och de stora parkgrindarna hade stängts för natten.
Mumrik kröp in genom ett hål i häcken och vandrade runt bland alla vackra blommor, klippta buskar och fruktträd. Nu, i det tidiga månljuset, var trädgården helt förändrad, nästan magisk. De vita blommorna lyste i dunklet, dofterna fyllde luften.
Han hade kommit dit tidigare under dagen, lockad av färgerna och blomdoften, men ryggat tillbakadå han sett alla människor som gick omkring därinne, pratade, fotograferade, skrattade och åt glass.
Det var ett myller som på en sommaräng men mycket mer högljutt, påträngande och nästan hotfullt. Själv ville han ströva runt i tystnad och kunna stanna upp vid varje blomma för att begrunda dess färg och form och njuta dess doft.
Och nu var allt tyst. Nu kunde han utforska och lära känna denna plats på sitt eget sätt. Han började ströva runt, en liten figur i röd rock och svart hatt och med en flöjt i fickan.
Detta var en ny värld för honom.
Han hade gått genom drömskogen i sin egen värld på morgonen och plötsligt sett ljuset från ett alldeles nytt och okänt hål under en gran. det gick inte att motstå, så han kröp igenom och kom ut här, i denna vackra men bullrande värld, där det fanns människor överallt och maskiner som for fram och tillbaka. och så hade han hittat denna trädgård.
Inte vem som helst kan skapa en sådan trädgård, det visste han. Det måste betyda att människorna också i denna värld hade något mer i sig än energi, aktivitet och effektivitet.
En trädgård som den här byggdes lika mycket av drömmar, fantasi och kärlek som av grävandem och planterande och växtval.
Trädgården var mycket stor och omgärdad av en hög häck eller murar av sten. längst in i trädgården låg ett gammalt tyst stenhus med murgröneklädda väggar, verandor och torn och mörka rutor. Det var inte förfallet, men ingen rök ringlade ur skorstenen och inga blommor blommade i fönstren, han förstod att ingen bodde där längre. men någonting fanns kvar. En lite sorgsen ton, en stillsam närvaro.
Han fortsatte mot den öppna delen av trädgården med de stora fantastiska blomsterrabatterna. Det stilla prasslet av vind i löven väckte hans spellust. Aktivt började han söka i sitt inre efter de toner som skulle kunna passa den här trädgården och sakta började en musik ta form i hans huvud.
Han slog sig ned på en sten och lyfte sin flöjt till munnen, blåste prövande några toner och så kom melodin drillande ur flöjten och fyllde nattträdgården.
Det var som om allting stannade upp, som om blommor och träd lyfte sina blad för att lyssna och allt levande höll andan. Sen spred sig sakta en glädje, ett skratt och ett glitter i luften. Plötsligt fladdrade det till och fyra ljusa älvor dök upp och dansade i gräset. Fåglarna samlades yrvaket utanför sina bon och humlorna kröp fram ur sina gömslen.
Mumrik var i sin egen värld och knappt medveten om dem, musiken målade trädgårdens själ för honom och han var betagen. men efter en stund blev han varse att det stod någon och lyssnade under fruktträden en bit bort, någon som var större än de andra. En människa.
Det var en gammal dam, fårad men rak, klädd i en ålderdomlig klänning och med det vita håret samlat som en gloria. Tårarna rann längs hennes kinder men hon log.
Det var något med henne som gjorde att man förstod att hon egentligen inte hörde till den här tiden, att hon inte riktigt var här...men ändå alltid var här som en del av denna plats. En genomskinlighet, en bräcklighet, ett svagt ljus.
det var naturligtvis den berömda gamla dam som en gång bott i huset och skapat trädgården som nu lockade tusentals turister och besökare hit varje år. hennes staty fanns nära ingångsgrindarna och var mycket lik henne själv, konstaterade Mumrik. Han hade lagt märke till den då han satt och väntade in kvällen dold i häckens bladverk.
Mumrik avslutade sin melodi och mötte hennes blick då damen sakta närmade sig.
-Du väcker min trädgård till liv igen lilla vän, sa hon med tunn röst.
-Din musik fär den att leva på nytt så som det var på min tid. Då kan jag återvända och vandra här som förr och minnas. Jag vet inte vem du är men jag ser att du får älvorna att dansa igen. Tack!
Mumrik log mot henne men sa inget, nickade bara lite och fortsatte sedan att spela en stund medan damen drog sig tillbaka. Sedan stoppade han flöjten i fickan och vandrade bort mot häcken. Nu var det dags att återvända hem.
Han fick komma tillbaka till den här världen en annan dag och upptäcka fler platser och lära sig mer, nu var han trött.
Månen blänkte i mässingsskylten vid grindarna då han kröp ut genom hålet i häcken. "Great Dixter" stod det. " The famous garden created by lady Stuart-Dixton 1744 - 1806".