Igår skrev jag en text om något som är viktigt för mig, och så fort jag publicerat texten fick jag ågren....tankarna malde "men herregud nu lät jag väl så fruktansvärt präktig och pretentiös" "jag loggar in och raderar innan nån hinner läsa" "gud jag låter ju som ett jäkla hycklo"
Men...faktum är ju att jag står för det jag skrev. Att jag tror att varje människa är oersättlig - på något sätt - och därför viktig.
Och ändå skäms man.
Hela dan idag har jag funderat på varför.
Det är väl den där eviga jante.
Det alllra allra värsta för oss - i alla fall för mig - är att verka vara pinsamt pretentiös i andras ögon. Bara tanken gör att jag vrider mig som en kålmask.
Man ska verkligen inte tro att man är nåt.....fast det ÄR man ju.
En människa - varken mer eller mindre.
Och att jag eller nån annan har nån sorts ideal och dröm - det gör mig varken bättre eller sämre. Det gör bara att vi värderar olika saker på olika sätt.
Som ung var det lättare att vara säker och tro och tycka. Men ju längre man lever desto färre saker kan man verkligen stå för. Det är så många ideal som undermineras och drömmar som krossas på vägen, sanningarna blir ihåligare och övertygelserna darrigare.
men som bob hansson skriver i sin fantastiska lilla bok "bräcklighetens poetik"
"det minsta man kan göra för sina drömmar
är att tro på dem"
ja. våga stå för att det ändå finns något man tror på ännu.
utan att skämmas
eller i alla fall inte tro på skamkänslan
våga fast man är rädd
våga fast man kanske är pinsam
i alla fall försöka