HON:

Så hade hon åter skrivit ett av dessa förryckta och smått patetiska brev.
Vad skulle han tro? När skulle bilan falla?
Det hade nästan blivit som en drog för henne detta sammanfogande av ord och rader i regelbundna intervaller till honom. Gick det mer än en månad emellan ”bikten” – det var så hon hade kommit att kalla detta tvångsmässiga skrivande, så kände hon sig tom och dränerad på energi. Det var som om själva skrivandet fungerade som en nutritionsinjektion och själva vetskapen om att han läste hennes brev ingav en känsla av inre frid.

Det hade blivit till en slags ritual att skriva till honom och särskilt i samband med de stora högtiderna. På något märkligt vis hade han kommit att personifiera en rödare jul, en gulare påsk, en skirare pingst och en fullständigt skimrande midsommar - som en fyrfaldig passionshistoria året runt.
Och det var verkligen som att fira en högtid var gång hon satte sig ner för att brodera ut sin text. Efteråt var det alltid med en smula utmattning som hon studerade sina ord om och om igen – det fick absolut inte förekomma något komprometterande.

Hon förväntade sig inga svar längre – det hade hon slutat med efter tredje brevet.
Ibland kunde hon känna hoppets låga återtändas, särskilt strax efter ett nytt utskick. Men det hände oftare att hon faktiskt bävade för ett svar. För det skulle ju mycket väl kunna vara av ett sådant slag att hon plötsligt var tvungen att sluta med sin besatthet.
Han kanske skrev att det fick vara nog med dumheterna nu och att han sannerligen avskydde hennes långrandiga och alltför egocentriska utlevelser.
Han ville rent av kräkas av vämjelse!

Hon stirrade uttryckslöst på orden framför sig. Äh, det fick bära eller brista, tänkte hon – en tanke som var lika frekvent som själva skrivandet.
Hon klickade på rutan för ”skicka”.

HAN:

Han stirrade på skärmen och såg att det låg ett mail i inboxen. Han behövde inte öppna det nu – om han inte hade lust…
Han visste vem det var ifrån och ville spara läsningen tills lugnet lagt sig runt omkring. Inte för att hon någonsin skrev något prekärt eller okynnigt men för att han ansåg att dessa mail tillhörde hans alldeles privata sfär. Vissa saker tyckte han att man fick lov att bevara i ”dunkel” och detta var ett typexempel.
Han hörde plötsligt ett; ”Jag sticker ut ett tag!” och en dörr som slog igen. Sedan hördes en annan välbekant röst som förmedlade att den skulle förflytta sig ner till tvättstugan.
Han muttrade något knappt hörbart till svar men tänkte stilla att ödet – eller vad det nu var för något, var bra snällt ibland.

Han klickade på rutan för ”öppna”, drog efter andan och började läsa. Ord efter ord, rad efter rad, dessa brev verkande aldrig upphöra. Tillsammans var de som ett enda långt kedjebrev vilket stundtals hängde om hans hals som ett tungt ok och långsamt hotade att kväva honom. Vad skulle han göra med alla dessa brev?
Vad KUNDE han göra med dem. Besvara dem var inte att tänka på. Då skulle skrivarinnan bara få mer vatten på sin kvarn och det ville han definitivt inte.
Det fick vara bra som det var!
Läsa dem var en sak men att ge sig till att besvara dem – en helt annan.

Som vanligt var det en lång biktande memoar. Hon berättade om sig och sitt, visserligen på ett lustigt och intressant sätt men vad förväntade hon sig?
Det gick aldrig att utläsa. Han försökte se mellan raderna, leta metaforer och antydningar. Visst fann han här och var något som kunde liknas vid just det – men helt säker kunde han ju inte vara.
Han visste ju att hon var en skojfrisk toka och han visste att hon var gift, så vad var då meningen med alltihop?

Tja, att hon beundrade honom stod ju utom allt tvivel - såg upp till honom som någon slags frälsare kanske? Men sedan då? Var hon förälskad? Och i så fall hur långt var hon beredd att gå? Ville han ens veta allt det här? Hon hade väl ingen rätt att komma här och ställa anspråk på honom.
Innan hon tagit steget in i hans liv hade han aldrig behövt reflektera eller ens bry sig om huruvida han berördes av kvinnors tramsande runt omkring honom.
Han hade ju sitt på det torra och var väldigt nöjd med det… eller var han det?
Och så var det alla dessa förbannade frågor! De gjorde definitivt tillvaron mindre hanterbar. Han kände sig alltid så förvirrad nu förtiden. Han som haft sådan kontroll förut och kunnat njuta lugn och ro.

Han fortsatte läsa – han var ju nyfiken så klart!
Han kom på sig själv med att skratta högt vid ett tillfälle men tystnade tvärt.
Man kunde aldrig veta när någon plötsligt stod i dörren.
Han såg skärmen reflektera leendet som lekte på hans läppar. Han suckade tungt och frågade sig själv vad han egentligen höll på med.
”Gamla stolle stäng av det här tramset nu”, mumlade han för sig själv.
Allting var för sent. Det var för sent att leka, att lätta på kutymen och moralen.
Vissa saker borde man bara INTE. Hon var rena dynamiten för honom och det var bäst att han höll fingrarna i styr – på alla plan. Och tänk om någon fick reda på det... Han rös till vid blotta tanken. Alla dessa hyenor, jo det skulle allt vara fint. Men det skulle inte bli någonting med det inte!

Han visste att det bara var en tidsfråga innan han skulle träffa på henne igen.
Vad skulle han då säga? Fanns det egentligen något att säga? De levde i skilda världar och så borde det förbli!
Han såg henne plötsligt inför sig. De där genomträngande ögonen som åt honom millimeter för millimeter. Hon visste exakt vad han kände och tänkte. Hade saker och ting varit annorlunda så hade han säkert kastat sig över henne. Nej, det hade han väl ändå inte…? Herre Gud hon förvandlade ju honom till en riktig bock och nu på äldre dar dessutom - när han äntligen var redo att göra upp med sina räkningar och luta sig tillbaka framför brasan.

Han hörde ytterdörren öppnas och stängde kvickt av datorn. Sedan reste han sig tungt upp och övervägde huruvida han skulle stanna kvar inomhus eller ta sig en promenad ner till hamnen. Han beslutade sig för det senare.
Kvinnan i köket undrade vart han skulle och han svarade pliktskyldigast.
”Ta på dig varmt, det är väldigt kallt och blåser storm därute”, var det sista han hörde innan han stängde dörren.

Han strosade längs kajerna och tittade på båtarna som fortfarande låg förtöjda.
Han drog upp dragkedjan i sin jacka så långt det gick och stoppade händerna i fickorna. Här kunde han andas.
Han såg bort över staden. Där någonstans norrut, ett par mil bort bodde hon.
Han skakade på huvudet. Varför var det så svårt med känslor? Han hade aldrig varit någon känslomänniska, istället hade han inbillat sig att han avskydde känslor.
Han var ju för sjutton en sann realist – rationell och saklig.
Och så hade han råkat ut för det där lilla yrvädret och hela världen hade börjat rotera fortare. Han skrattade i kapp med måsarnas skri och fortsatte sin väg strandpromenaden fram.

Det skulle nog lösa sig. Han kanske inte skulle ta det hela så allvarligt utan se det som ett privilegium, att nu på äldre dar ha råkat ut för en lockande passion.
Ja, han skulle träffa henne utan rädsla nästa gång, skratta med henne och leka denna lek så länge det stannade med det. Det hela var ju egentligen rätt oskyldigt och ingen tog ju skada av deras hemlighet.
Hon var ju trots allt en frisk fläkt som kommit in i hans liv – likt västanvinden som virvlade runt hans fötter. Och han visste ju faktiskt inte hennes intentioner, inte hennes pretentioner heller för den delen. Så varför få stora skälvan för något som kanske inte något var…

Han vandrade sakta hemåt – lugnare till sinnes än på länge.
Än så länge var han ju vid liv så varför inte dansa med så länge som ödet nu ville.
Med lätta steg öppnade han dörren och steg in i hallen. Han kände knappt igen sig – allt verkade plötsligt så nytt!