Det tar bara tjugo minuter att gå ner till havet. Novembereftermiddagens ljus falnar fort och regent faller tätt när jag går.
Sanden är hårt packad och täckt av en tunn hinna vatten som blänker som silver i skymmningsljuset.
Följer stranden västerut. Svartnad tång och snäckskal visar hur högr vågorna nått i blåsten. Nästan uppe vid klitterna...När jag vänder och börjar följa vattenbrynet tillbaka igen får jag regnet och vinden i ansiktet. Det är iskallt och blött och ljusen från hamnen speglas som rosa strimmor i vattnet.
Vågorna är inte höga men slår oupphörligt och ljudet av vågorna överröstar alla andra ljud. Jag blir alldeles lugn i själen av det regelbundna bruset.
Stranden är tom och mörkret faller snabbt.
Strandskogen står som en mörk mur och döljer alla ljus från staden. Ser jag bort från hamnens ljus och byggnader är horisonten blågrå och oändlig. En enda vilsen mås flyger tyst och snabbt som en svart silhuett in mot staden. Det är vackert, samma färger som havet vid Visby i somras fast med mer svärta- och det är så mörkt att jag nästan missar stigen tillbaka.
När jag plaskat mig igenom leran och vattenpölarna på den smala grusvägen och är hemma igen är jag dyngsur och iskall utanpå och inuti varm och avspänd. Lycklig.