och jag blir inte längre förvånad
när mina ostadiga klackar trampar fel
i hem jag aldrig riktigt lär känna

har inte hamnat i någon sorts
apatisk melankoli trots att mina känslor
skrämmer luften ur mig
har nog mest bara hamnat i lite motljus

plockade upp mig själv denna gång
är nog faktiskt lite skillnad
på verkligheten nu och då
men i ett sömnlöst tillstånd
där apatin avlöser verkligheten

känner mig otäckt lugn samtidigt
som jag lever på något
jag inte längre har
något som skapar en falsk trygghet
men fler berg- och kvalvanor

jag kommer att springa för fort igen
i mina ostadiga klackar
som alltid trampar lite snett
men vet du jag har vant mig
vid livet kanter
men inte hål

det kom ingen chock
för det var stägningsdags
på elcentralen och jag intog försvarsposition
årstider innan
du trippade fel