det doftar leenden
mellan mina psykbryt & du slickar
svettdropparna jag lämnat
kvar


jag märker att
du gör ditt yttersta
för att hålla mig på plats när
skälvningarna stegras när
hjärtfrekvensen slår i väggen

& jag försöker ramla in i tryggheten
igen


men tro mig, älskling
när jag säger att
jag har högre ambitioner än såhär
vill inte bli flickan i dina mardrömmar

(hon du älskade men aldrig lyckades rädda)


skuldkänslorna avmagrar
mig ännu mer &
avdunstar i takt med dig
insikten gnager på mina läppar
gör dom frasiga gör
dom kalla
allt är mitt fel

& jag tänker tyst
så att ingen (inte ens du)
hör

att nog var du lyckligare
innan mig
innan
vi skapade beroenden


men kanske ska vi hänga kvar
några minuter till
man kan ju faktiskt fortfarande
känna doften av leenden

mellan mina




psykbryt