språket blir till toner som fryser fast i min urgröpta huvudskål är synen det enda som inte ser vintern nalkas runt klotets kalla insida och i snöflingors påfallande olikheter möter ljuset kristallens våglängd inbäddad inuti isiga andetag och frostbitna duntäcken går veden av stapeln runt gårdens vita knutar smyglyser friden med frånvaron och kramar osynliga droppar ur stalaktitens frusna skugga medan jag lutar mig närmare och läppjar den bräckta vätskan lägger jag ett öra intill natthimlens isblå pausfågel och väntar