Ur stora sår slår de ut
som när blicken fastnat på maskrosens lilla silverboll
ett andetag ifrån att vidd viks ut
ur brustet med de skira fjunen

och fast smärtan är ett vilt skall genom kroppen 
som skriver in plågorna på livets röntgenplåt
tills sängen är en tavelram om livet
så inget kan bli gjort.

Men de bär vida för Hans kärleks skull
och som ett brev på posten utan frimärke går fram
för att en Annan löst det
så flyger de en hem från all vår hårda slutenhet
till öppen Oskuld

så att ett starkt förklarat under sker
som inte jag begriper helt 
men griper -

och genom världen rinner himmel in
i en knutpunkt som förlöser
långt vackrare än regnbågsljus
i såpbubblor om en sekund av nuet.

Den korsar våra vägar när vi inte väntar det 
och sedan är allt ut och in 

med nya löften.