Inlåst i en liten cell 22.00 varje kväll...ljudet från dörren som smällde igen och nyckeln som vreds om ligger kvar i minnet än i dag. Sängen var hård och täcket alldeles för tunt. Det hade säkert känts bättre om jag hade känt mig älskad då.
Kalle hade cellen bredvid och jag hörde hur han låg och runkade på nätterna. Han var där av helt andra orsaker än mig och han var en vidrig människa. Jag hatade att ha honom på andra sidan väggen.
Självklart så fick man inte röka inne och lika självklart gjorde man det i alla fall.
Jag brukade sitta på fönsterbrädet och titta ut mot skogen...röka cigg efter cigg och vänta på att Kalle skulle vara klar nångång.
Varje natt somnade jag med ett illamående inombords...vaknade på samma sätt.
07.00 slets dörren upp av morgonpliten. Ett överdrivet hurtig "GOOO MORRON!" hördes vid varje dörr som öppnades.
Upp fort som fan...in i dushen först av alla...på med kläder...bädda sängen...käka frukost...ta ett bloss...iväg till snicken där vi gjorde vårt dagsverke.
Dagarna såg likadana ut...det enda som byttes med jämna mellanrum var plitarna som gick omkring...
På fredagkvällarna satt alla vi som inte fått permission i rökrummet. Harri som var zigenare spelade gitarr och sjöng...vi rökte det som fanns och världen var inte större än så.
Andreas som var rakad och hade stålhättekängor lärde sig att gilla Harri.
Vi var en brokig grupp ungdomar som satt där...det enda vi hade gemensamt var att vi inte hade något val längre...

Efter några månaders "gott och exemplariskt" uppförande vart jag flyttad till en öppen avdelning...där fick jag en vacker gåva av personalen...jag fick ett egenvärde...
Det var där som mitt liv började på riktigt.