Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
nån slags jag känn mig själv senryu


ett jag ur tiden som vänder hem

 

 

Jag, min mors ånger
min fars glömska

 

där emellan tystnaden

 

 

för hårt skärda grenar
fallna blad

 

ett kalhygge

 

 

ett ansikte på flykt
dansar i nymåne

 

skimrande strandsnäckor

 

 

det hårda skalet
ömsar skinn

 

kallar havet

 

 

 

min aldrig mitt
överlämnar dikten

 

hudlösa löften

 

 

ett foster i hinna
kväljs sin levnad

 

darrar obetingat

 

 

en ärrad måne
lock rop

 

glöder ännu

 

 

fjärilsvinge fladdrar
över ängar

 

jagar svarta barndomsnätter

 

 

 

trädet skälver
anar rötter

 

slår rot i myllan

 

 




Bunden vers (Haiku) av Maria Zena Viklund
Läst 296 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2008-12-13 19:25



Bookmark and Share


  Gunnel Eriksson VIP
Första haikun är så stark att den borde stå för sig själv.
Hur man kan säga nästan allt med ett par ord!
2008-12-14

    Maria Malm
Vilken början! Rader som kryper in under huden..bra
2008-12-14

  Lena Renman
Måste säga att inledingen är...
skärande
"Jag, min mors ånger
min fars glömska



där emellan tystnaden"

Applåder igen
2008-12-14

  Lena Renman
Smärtsamt vacker och slår an en ton som av ett skogsrå, en älva , vaner av förkristet slag som dansar i skogen. Mycket vackert och mycket sorgligt.

Applåder och applåder och...

Lena
2008-12-14

  isabel louise
Underbart skrivet! vackert, melankoliskt och nära. anar en underliggande smärta och ...alla dessa bilder orden framkallar...känns som minnen som flashar förbi på hornhinnan...skrämmande men vackert :)
2008-12-13
  > Nästa text
< Föregående

Maria Zena Viklund
Maria Zena Viklund