Familjens lilla gullegris, kaninen Pärlan, tog några djupa andetag och lämnade oss med ett tomrum och tårar. Alla barnen var samlade och den som först bröt tystnaden var Kerstin 3år.
-Ä Pärlan dö nu...?
Jag nickade till svar
-Jag ska sjunga för henne då...sa Kerstin...torkade sina tårar och ställde sig högtidligt bredvid våran döda kanin.
-JA MÅ HON LEVA...JAAA MÅÅÅ HON LEEEVA...

Den sången fick en helt ny innebörd och vi ska sjunga den när vi begraver henne sen...