Åh, mon Prieur,
Äntligen börjar lugnet lägga sig efter vårt senaste så ”uppslitande” möte.
Hela min värld har varit i gungning de senaste dagarna och förvirringen har varit total.
Den här gången hade jag visserligen föraningar beträffande Er plötsliga uppenbarelse men likväl blir jag lika tagen på sängen var gång vi drabbar samman. Likt en profetia var mitt 36:e brev till Er kusligt talande.

Såsom en ärkeängel stod Ni där framför mig Mäster, mitt i julvimlet och vackrare än någonsin.
Man kan bara spekulera över hur sådana här tillfälligheter är möjliga.
Staden är ju stor och vi var ju inte direkt ensamma på det gigantiska torget.
Fast där och då slumpade det sig faktiskt så att vi fick en stund alldeles för oss själva.
Ni måste tyckt att jag såg alldeles förryckt ut Monsieur…ha..ha…
JA, jag var hänryckt och projicerade förmodligen en parafras av Jan van Eycks "Bebådelsen” framför Er.

Er varelse och själ Mon Prieur har en förödande inverkan på min lekamen.
Jag tappar fullständigt vett och kontroll bara av att befinna mig i Er närhet.
Att tala blir en oerhörd ansträngning. Jag tycks få återkommande anfall av mutism då Ni betraktar mig enträget.
Så roligt Ni måste haft åt mina vansinniga utlevelser och desperata försök att få till en någorlunda konversation. Det hela är irriterande patetiskt och generar mig å det yttersta.
Vilka är de trollformler som kan sätta mig så ur spel?

Jag måste ha sett ut som en blossande tändsticka när jag ”lågade” fram emot Er – eller snarare ett helt fackeltåg! Jag var fullständigt ifrån mina sinnen. Hur ska jag någonsin bli fri från den alltmer pockande libidon, när Ni ständigt antastar mig som gubben i lådan på de mest förunderliga sätt.
Min Herre Ni är dödligt charmig och Era leenden skulle kunna ta mig till sjunde himlen.

Är det måhända Ni som nu försöker förföra mig, är det hela en prövning Monsieur?
Jag börjar tvivla på att jag verkligen kan stå rycken dessa krafter.
Jag ber Er hjälpa mig, du färgerna och ljusets Mästare; att bevara mig (om ack så smärtsamt) ren och orörd! Helvetet har jag redan beskådat likt en avklädd Inanna och med livet som insats.
Himlen i alla ära, men sänghimlen må för evigt förbli intakt.

Som Ni nu noterar är jag nära en fullständig kollaps och några svar lär jag väl inte kunna förvänta mig…
Jag skulle sannerligen behöva lite mer klarhet gällande den här sanslösa historien, även om begreppen börjar falla på plats. Kanske jag borde sluta med författandet av dessa långrandiga brev till Er Monsieur – åtminstone pausera för en tid… jag vet inte…
Jag vet bara att Ni är det största och mest förödande som någonsin hänt mig.
Jag är stigmatiserad och korsfäst.
Frågan är bara vad som ska hända med uppståndelsen…

Er saliga och för evigt hängivna adept
Clara. W.