I went into the woods because I wanted to live deliberately.
I wanted to live deep and suck out all the marrow of life...
to put to rout all that was not life;
and not, when I came to die, discover that I had not lived."
(Thoreau)


För två år sen sa du med drömsk röst att du en dag skulle vara tjejen som våldgästade tälten i festivalens rus. Vi såg på dig och skrattade, för vem skulle tro att du skulle komma dit? Men du, du har alltid gjort precis som du velat.


Inte för att du slitit upp tältens dragkedjor och slängt dig in, men du har kommit närmre en sådan människa. För dig är det viktigt att vara oberoende, inte fästa dig och bara sätta spår. En herrelös hund som springer i snön och vill att nån ska hitta en, men inte sätta på en ett koppel.


Du vet att du är svår och djup, en mycket mer komplicerad människa än jag någonsin kommer vara. Du är spontan och du har ett sätt med ord, du vet hur du ska använda dem. Av någon anledning blir jag aldrig rädd för dem, för jag tror att du kommer ordna upp det.

Jag minns, när vi som små i matsalskorridorerna på parkskolan hälsade på varandra och småpojkarna skrek efter dig och trakasserade dig för du hade en väska med taggar på. Igelkotten, kallade de dig. Jag tyckte det hela var löjligt. Jag minns att jag tänkte att jag hade slutat bära den väskan, men du bar den bara med mer stolthet. Jag har för mig du sa att det var din brors och din bror har du alltid stoltserat över, över hur han är vacker och ritar bra (och jag vet att du gärna hade velat vara som honom) . Ibland skrämmer det mig hur vuxet sinne du har, sofistikerat, mer på pricken. Men du är lite som Dylan sjunger (förlåt, jag vet att du inte gillar hans skriande röst såsom jag, men ord har han att frälsa oss med)
"
She takes just like a woman, yes, she does
She makes love just like a woman, yes, she does
And she aches just like a woman
But she breaks just like a little girl."

Annorlunda har du alltid varit och det har du vetat om vilket har irriterat många själar genom åren. Hur du tar den plats du förtjänar men andra vill ha, som de tycker är deras. Ibland önskar jag att jag var mer sån. Att jag kunde ta plats som en kvinna, såsom du gör. Det enda du inte än lärt dig, det enda jag kanske kan sätta över dig, det är kärleken.

Ibland undrar jag om du tror på den, om du någonsin kommer kunna lita på den. För jag har sett upp mot mina föräldrars långvariga kärlek som ett bevis, så vad är ditt? Ibland känns det som att du ser på kärleken som ett nödvändigt ont, nått du bara lever med och inte för. Jag vill att du ska se, se igenom skärvorna, och inse vad kärlek är. Det är inget jag kan skriva här och dikta upp för dig.

Ibland är jag för hoppfull, för jag trodde du hade sett den när du såg honom. Jag trodde du hade släppt alla tankar om fångenskap och börjat tänka i nya banor. Men du släppte honom såsom du låtit så många gå förbi dig, fast du någonstans velat att de ska stanna, för du är en sådan som vill lämna när det är på topp. Du väl lämna dem helt förstummade, vill att de aldrig ska glömma din magi.
Det kommer dem inte göra.

När du vandrar in i rummet, vet alla om att du är där. Lite som Darth Vader med sin skräckslagna melodi sjunger det om dig, fast mer en mystisk visa om en människa som bara vill fånga dagen men bara verkar förlora den.

Men ibland så tar spontaniteten för mycket plats i ditt liv och knuffar undan allt det som är permanent. Även det måste du ta vara på. Även om det är stabilt och bastant, så nöts det med tiden utan omsorg. När man rusar in vimlet, förlorar man dig. För du dras till nya karaktärer och minglar gärna runt bland främlingar. För det mesta är du också skrämmande ärligt mot dem. Du öppnar gärna upp din mörka kista och visar liken. Men kärlek talar du aldrig om på det viset.


Du lämnar dem gärna mitt i meningen, med en fråga utan svar. De ser dig som en gåta de måste lösa. Men ingen kommer längre än att du bekänner att du inte tänker binda dig, att du inte kan prata om känslor. För känslor pratar man inte om hos dig, de bara finns. Precis som du visste att bror och syster var brutna och att mamma och pappa inte älskade varandra mer. Så du rymde till djupa böcker och penslar som satte färg på ditt liv. Ibland undrar jag om du någonsin var ett litet barn eller om du vaknade upp och insåg att du var tvungen att ta hand om dig själv.

Även jag som känt sig sen barnsben, vet inte så mycket om dig. Jag har många frågor jag aldrig kommer våga ställa, för ibland känner jag mig som din mamma. För jag är en besserwisser mot många, men jag tror främst mot dig. För du skrämmer mig ibland med din impulsivitet. Men jag känner att jag beskriver mig som överlägsen dig, vilket jag inte är. Jag beundrar dig, för hur du vågar ta risker i ditt liv jag aldrig skulle våga ta. Kanske borde jag ta mer risker i mitt liv, men jag känner att jag är en typisk ”säkra före det osäkra” människa. Men ibland är det bra med någon som aldrig riktigt förändras, utan bara finns till. Det är jag för dig.

Jag frågar mig ofta vad du egentligen har tänkt göra med ditt liv. Mitt svar är: Bara leva. Vakna upp ta varje dag med storm. För jag tror inte du grubblar som jag, över varje steg och beslut. Jag tror att du som många andra gärna hade velat vara en guldfisk. Bara ha ett minne på tre sekunder och simma runt och njuta av allt som ett nyfött barn. Jag vet inte om jag skulle vilja ha det så, mest för att jag inte har något förflutet som kan jaga mig eller ett nu som jag njuter av.

Som du också vet, är du sådär klassiskt vacker. En Greta Garbo, Audrey Hepburn, Ava Gardner, välj själv. En med perfekta konturer och mystik i ögonen.

Vad jag önskar dig är en räddning, en som kan skriva över alla kritiska rader om förhoppningar och att du ska tillåta dig själv att bli lycklig med någon. Så önskar jag att du en dag inser att du inte ska se tillbaka på din familjs misstag och göra det till dina. Och var inte rädd, ingen kommer klura ut din gåta, om du inte ger den svaret rakt i handen.

Jag önskar också att du ger plats till dig själv att vara liten och obetydlig ibland. För även Voltaire, Cevantes, Whitman, Shakespeare var det en gång. Tillåt dig själv att vara lycklig, tillåt alla att se att du är lycklig.
Jag tror många hade pustat ut (i varje fall jag)

Och till sist önskar jag dig en God jul. Jag hoppas du en dag blir en riktig festivalhora, om det är det du vill (undermening: jag vill att du ska vara lycklig)