och våra pulsar har börjat att slå igen

de tvekade stundtals på behörigt avstånd

i respekt

            för att vårt blod var sysselsatt med annat

det kallas betagenhet

detta tillstånd när andetagen inte längre blir till

            av sig själva

nu ger dyrkan vika för passionen

vi följer i varandras spår

            med hela vår frihetsgrad

det är ett glödande begär och ett häftigt patos

jag tror vi aldrig insåg förrän senare

            att vi var av samma virke

            i strävan mot gemensamma mål

vi fokuserade våra föresatser

anrikade avsikter och förtätade vår lust

ändå kunde vi trampa vatten

            på vägen dit

jag tror att vi aldrig begrep

hur timmarna i väntan på att pulsar åter skulle slå

sublimerade

            till fasta vattensprång

            till frostnupen värma

innanför våra skal

när hettan återvänt

är det lätt att glömma

            att allting en dag 

            åter jord ska varda

men att något av det vi åstadkom

kanske lever kvar

i våra barn och i våra vänner

i deras minnen

i havet av minnen som vågar

            finnas kvar

© Birgitta Wäppling, 26 december 2008