pendylen rör sig allt fortare nu

till trots mot lugnet i mellandagarnas tvekan

iakttar metodiskt 

timmarnas gång över rummet

den trånga förbindelsen som salen utgör

likt en genomfartsled

        mellan komplexitet och realitet

mellan en fjärde dimension av tänkta skeenden

        och förmultnade tankar

återvunna förtroenden

        i en resa längs imaginära tidsaxlar

det var detta att vi lånade sekunder

trotsade tidens förlopp när den flydde genom rummet

som fick solvinden att bedarra

men heliosfären mattades inte av

        bromsade bara förundrad in och betraktade oss

så var accelerationen också total när den återkom

ögonblick strömmade förbi i ultrarapid

som om annan hastighet inte existerade

och timmarna höjde sig över skyarna

        för att få finnas kvar längre

innan tiden var till ända

det motsägelsefulla i

att aldrig ha rest med ljusets hastighet

        men ändå hävda att nya sekunder inte tar slut lika snabbt

om man så gjorde

och vi lyfte räknestickan

för att bättre uppskatta

        den tid som fanns kvar

© Birgitta Wäppling, 27 december 2008