Jag vet att du blir besviken om din prima ballerina går på amfetamin istället för sin lina.
Men så är det. När paraplyet stiger i luften och bara lämnar återstoden av mina sandaler kvar på den sönderbrända trottoaren. Då tillåter jag molnen att skugga mig. De som skapat det som ska komma i slutet av mina rader.
Jag vinkar till älvorna med clownnäsa och orkidéer inflätade i de trassliga silverhåren.
Kan hända att de fäller ut sitt brandsegel om jag tutar. Men mina armar tackade just nej till sin existens med ett artigt leende, så jag avstår.
Borde kanske hoppa från det lutande tornet i Pisa innan fallskärmshopparnas bitterhet tar livet av mig.
Så jag dyker rakt in i dimslöjorna.
Och mintkyssarna fnittrar förläget.