Likt istappens fall mot berget
och vårflodens rännil
genom den vaknande skogen
Susar ett eko döende fram
slungas mot husen och marken
för att aldrig mer återuppstå



Imorgon minns vi inte
vad som hände igår
och igår visste vi knappt
någonting alls

Vad är väl minnet mot ett ärr,
vad är tankar mot stål?

En dag är borta
för att aldrig mer återvända
och de blir alla mer lika
för var dag som går



Ett rop på hjälp som aldrig når fram
till det giriga örat
och en längtan efter mer
som aldrig kommer att infrias

Vad är väl civilisationen mot tiden,
vad är vilja mot förgänglighet?

Vi söker trevande efter svaren
till frågor som vi hittat på
och sörjer ständigt nederlagen
vi vet skall komma



Någonstans ovanför hörs en TV
och någonstans utanför
fryser hoppet fast i marken

Kylan är oss övermäktig,
och ikväll är det kallare än någonsin