I början när man träffas, så fattas tycke för varandra
när det känns ömsesidigt att lita på den andra
ett förhållande inleds, och kärleken och lyckan gror
men inom kort, så får man se hur mycket på varandra
man egentligen litar och tror

då man börjar ana den farliga svartsjuka
när misstänksamhen börjar blomstra, och från den mjuka
attityd som den ena parten haft, så kommer hårda ord
man känner inte igen personen, som för ett tag sen var den snällaste på denna jord

man blir ifrågasatt, varje gång, till och med om man bara ska ner och handla i någon affär
det blir en hemskt miljö att leva i, en olidlig atmosfär
även om man försöker bedyra att man inte ska titta åt någon annan, och säger detta varje dag
så slutar det i regel med, att man får ett slag

man blir pucklad och slagen hur man är försöker bete sig och vara
så därför vågar man inte gå ut, av denna rädsla, trots att man känner att man vill fly och fara
men man vill heller inte gå ut och visa alla hur blåslagen man är
så man håller sig inne, med den, som man inte längre har kär

ändå så får man frågan om man har kontakt med någon annan
man känner sig bevakad varje stund, man vill helst ta gjutjärnspannan
och drämma till den som plågar en var och varje stund
men slår det bara ur minnet, och är glad när kvällen kommer, i väntan på John Blund

när man får sova, och är befriad från den hårda dagen
då man går omkring så oroad och har ont i magen
och det svider och gör ont ur alla blåmärken man har på kroppen
och huvudvärken gör sig ofta påmind i huvudknoppen

man går i detta helvete hela dagarna, och är så fasligt rädd
för när man får frågor, och svarar fel, då blir man i blåmärken klädd
man törs inte ens ringa till sin släkt och sina vänner
för att detta plågoris hindar en hela tiden, så att man ingen människovärdighet känner

till slut måste man iväg, man flyr så långt man kan
men av någon anledning så blir man hittad av denna man
och då blir det dubbelt stryk, och utegångsförbud
man har ingenstans att ta vägen, man ber i sin nöd till Gud

denna form av fysisk och psykisk misshandel händer varje dag
på grund av denna sjukdom, som kallas svartsjuka och jag
hoppas att så många som helst ber om hjälp på de institutioner som finns
för dessa fysiskt och psykiskt misshandlade kvinns

så de får andrum och får leva ett drägligt liv, och försöka glömma det som hänt
att de får lugn och ro, att de känner att allting till de bättre vänt
för sånt här får inte förekomma, de är fega de som slår
och så ofta utan orsak, och ändå så gott de mår

nog finns det även massor av kvinnor som har denna form av sjuka
som använder psykiskt våld, men även fysiskt, trots att de tidigare varit så kärleksfulla och mjuka
men använd då som man inte våld mot denna kvinna, utan gå hellre åt varsitt håll
för det är så meningslöst med svartsjuka, misstänksamhet och ständig koll

man måste försöka att lita på varann
och prata med varandra, så ofta man kan
då kanske förhållande blir långt, och man får vara lyckliga med varann
utan att svartsjukan kan ta fäste, och kärleken forsätter att vara sann …….




© Ted Örnberg 2009 (text)