Han stod framför staffliet och granskade målningen kritiskt.
I varje penseldrag kunde han urskilja hennes kurvor och utmanande konturer.
Han undrade även om andra skulle vara i stånd att se dessa krumbuktande linjer. Han fick plötsligt en sådan obeskrivlig lust att måla över hela bilden.
Vad var det med honom egentligen, så här o-fokuserad brukade han inte vara.
Allt han försökte åstadkomma var ett landskap kombinerat med ett par kullar, träd och något som kunde liknas vid ett vattendrag; och det enda han kunde tänka på var kvinnlig fägring.

Han slängde ilsket ifrån sig palettkniven och ställde sig vid fönstret för att få en annan vy än den han haft framför ögonen de senaste timmarna.
Han började vanka av och an i det stora ljusa rummet medan tankarna vandrade än hit, än dit.
Var han på väg att bli förälskad i den där fullständigt tokiga kvinnan – var det verkligen så enkelt.
”Nej, nej, nej”, mumlade han högt för sig själv. Han var inte ett dugg förälskad, absolut INTE. Hur skulle han kunna vara det… i en sådan imbecill och oförnuftig varelse som den där kletiga vampyren?

Han satte sig vid skrivbordet med huvudet i händerna. Han kände att den där ihärdiga huvudvärken snart skulle komma att göra sig påmind. Det var hennes fel, tänkte han. Hon gav honom huvudvärk rätt och slätt. Han drog till sig en av sina konstböcker och insåg för sent att det var den med alla Venusfigurinerna.
En fyllig rödhårig sak blickade tillbaka på honom från den uppslagna sidan och han stönade högt. Vad han än verkade ta i eller vart han än vände blicken nu förtiden så var han omgiven av svulstiga och allt som oftast nakna nymfliknande varelser, vilka alla tycktes påminna om henne. Han höll på att bli galen, ja, så måste det vara.

Skulle han besvara hennes brev nästa gång eller skulle han låta det bero som så många gånger förr. Kanske det hela skulle lugna ner sig om han verkligen redogjorde för henne hur saker och ting faktiskt stod till med honom.
Kanske skulle han be henne fara och flyga och säga att han bränt upp hennes fjantiga presenter och endast läst ett fåtal av hennes brev.
Han skulle åsamka henne så mycket smärta att hon aldrig vågade visa sig i hans närhet någon mer gång.
Nej, det var nog inte en sådan lysande idé. Varför skulle han ljuga och dessutom bete sig som ett kräk… Tänk om hon skulle visa upp det där brevet sedan för Gud och alla människor. Då skulle han verkligen framstå som en idiot. Här gällde det att gå varsamt fram och inte göra något överilat.

Han rotade i en av sina lådor och drog fram ett pappersark. Han läste igenom det ett flertal gånger och rynkade pannan så varenda fåra tydligt framträdde.
Vad hade hon menat med det där dravlet, frågade han sig. Han förstod sig inte på henne, det var hela saken. Han hade aldrig träffat någon som henne förut och heller aldrig blivit så upprörd… eller omrörd i hela sitt liv. Det var som om hon skakade om hela hans inre genom sitt själva varande. Han ville inte beröras av hennes utfall och galenskaper men lik förbannat kunde han inte stå rycken när hon väl drabbade honom som en tornado i full spinn. Han virvlade med av bara farten och trillade alltid dit som manad av ett inre tvång.

Han kom att tänka på den där kyssen.
Vad var det för ett idiotiskt infall han plötsligt hade fått där och då.
Jo, jo, han var ju verkligen tjusig.
Hur skulle hon nu någonsin förstå vad han verkligen kände och tyckte om den här ensidiga och tramsiga leken; om han lät sig kyssas på det där ömma viset så fort den lilla slampan bara framkastade det som ett litet skämtsamt förslag.
Herre Gud, hur var han funtad.

Ibland ville han ha henne så det gjorde ont men oftast önskade han att han aldrig hade träffat henne. Hon var bara till besvär och gjorde honom faktisk sjuk.
Hade till exempel inte hans magkatarr försämrats märkbart de senaste månaderna? Och den plötsliga huvudvärken som nu allt oftare drabbade honom, vari hade den sitt ursprung? Han kanske skulle få en hjärnblödning om inte den här turbulensen upphörde snart? Det slog honom också att han drabbats av ovanligt många förkylningar och olika magåkommor det senaste året. Säkert hennes förtjänst alltihop, resonerade han.

För att lugna sitt stackars huvud reste han sig åter och gick bort till jackan för att hämta det välbekanta Treoröret. Han fyllde ett glas med vatten och slängde i två tabletter – lika bra att ta en ordentlig dos innan värken satte in på allvar.
Han återgick till staffliet och vägde fram och tillbaka en stund.
Sedan plockade han upp palettkniven från golvet och fortsatte på sina kurvor.
Han lät kniven få eget liv där på duken och såg hur en kvinnoform sakta började framträda. Han betraktade den fascinerat medan handen fortsatte sin rörelse.
Det var som om en osynlig kraft bemästrade honom och nu styrde kniven med varlig hand.

Han betraktade sitt verk och log.
”Inte så tokigt”, muttrade han och skrockade lite.
Han torkade av sina händer på trasan som låg slängd över träpallen.
Det var verkligen hon. Kanske inte så naturalistiskt men essensen av henne hade han lyckats fångat – han kände igen henne. Det var inte bara en yppig Venus eller en kvinnokropp vilken som helst – det var hennes.
Han kände sig med ens lugn.
Imorgon ska jag skriva till henne, tänkte han.
Inte för att säga att jag älskar henne, men för att visa att hon i alla fall betyder något…