För bara några dar sen det ända jag kunde skapa var självmordspoesi
Totalt naken ställde jag mig framför spegeln, och betraktade mig själv
Jag såg en totalt normal person med faktiskt inga synliga fel
Man såg inte vad jag gåt igenom,men tur är väll det
Alla skador som jag har fåt
Det mesta sitter i skalle att jag inte längre är mig själv
Men ganska lika är vi han och jag
Jag letade och fann defekter inuti mig själv, saker som andra inte ser
Men jag var fult medvete om det
Jag hade helt enkelt börja att tycka synd om mig själv
att allt är så sprid över inget, så krossad men ändå så helt
Att det är svårt att finna tricken för att inte försvinna ifrån mig själv
Idag har jag fattat att mer än dom där smulorna är jag nog värd
Andas lugnt och stil som den hav jag nu ska är
Fiskarna som simmar runt och stillsamt är minna tankar
Månen och solen ska gömmas sig i horisonten
Minna konturer blir till den
Allt liv som finns i havet ska numera leva genom mig…