Kistan bärs in i tystnad

allt går så stilla i frid

Kyrkoklockorna klingar

men jag hör ingenting

har aldrig hört när de ringer för mig

om jag ändå visste

om jag ändå kunde dofta

på blommorna ni gav

I centrum står jag

sjunger

en sång

ser inte hur livet går sin stilla gång

En efter en lämnar ni mig

ensam kvar bland tegel och ruiner

i stillhet bär de kistan

till frid

kvar sitter jag

på knä framför en kall staty

av ett helgon

skälvande ropar, ber

bönfaller jag honom

att ge mig en chans, till

Då hör jag klockorna

hur de sjunger sin lovsång

hur de sjunger sina adjö

för mig...

Statyn försvinner in i det vita

och kyrkväggarna och jag