Jag höjde min blick så jag såg rakt fram, det var en obehaglig och ovan vinkel.
Avsaknaden av att ständigt gå och se på sina skor, samtidigt som man försöker gömma ansiktet i halsduken, fick mig att känna mig smått naken.
Men jag övertygade mig själv att jag skulle se på människorna som gick förbi mig,
få ögonkontakt med dom, bara för en sekund.
Jag sneglade på en man och han sneglade på mig, bara för ett ögonblick,
och sedan fortsätte vi gå i motsats riktning. Bara rent nyfikna blickar, och den följande förvåningen över att ingen vek blicken. Jag vet inte varför men det ögonblicket fastnade.
Det kändes som att vi verkligen såg varandra där. Att vi bara sådär utan mening,
samtidigt upptäckte att gatan var fylld av
riktiga människor, som verkligen existerade.