Jonathan sitter på Egg and Milk. Det är ett café på en tågstation i västsverige. Jonathan är en student. Han hör en inre röst. Den säger ”2000 tecken”. Den säger ”99% transpiration och en procent inspiration”. Det är ett citat från Jan Gillou. Jan Gillou är en författare och journalist som kan prata hur länge som helst. Eller det är inte sant men han kan nog prata i åtta timmar i streck om han måste. Till exempel om han var med i ett TVprogram där man skulle prata så länge som möjligt för att få ett pris. Tänk att vara som han. Att kunna hålla tråden i åtta timmar.

Jonathan är student och han kan knappt hålla i tråden över huvud taget. När han bodde i Stockholm kallades han för Råttan, för han sprang runt så mycket. Jonathan han en minnesbild hur han är en råtta som springer runt och gnager på ett rött snöre. Det snöret är helt borta nu. Jonathan bor i Göteborg nu. Det gör hans tjej med. Hon heter Malin. Hon är söt och går på konstskola. Hon var söt innan det också men då jobbade hon heltid som lärare på en annan konstskola men det betalade inge bra så hon hoppade av och blev student i stället. ”Det lönar sig att arbeta” brukar hennes pappa säga. Det är ungefär det enda han brukar säga. Annars är han tyst. Och nu studerar Malin konst på en konstskola. Man kan ta förgivet att de som går på skolor röker en hel del gräs. ”De röker en hel del gräs på såna där konstskolor va?”, brukar Jonathans pappa fråga när han ringer Jonathan. Jonathan vet aldrig vad han ska svara på frågor som det egentligen inte finns några svar på. Han brukar svara JA eller NEJ. Det brukar göra detsamma. Det är ändå ingen som lyssnar. Det är en känsla som har kommit från ingenstans men som nu tagit över hela hans kropp. Det plus känslan av att skriva på den nya datorn. Den är så liten så liten, och så söt att han har döpt den till socker. ”Vill du logga in på Socker” frågar datorn varje gång han slår på den och han brukar alltid svara ja, innan han, Jonathan, ler stort och ser hur den lilla svarta maskinen eller mackapären, det kanske mer är en mackapär? Hur som helst – startar och ger ifrån sig ett störtskönt och sött surr.

Omkring Jonathan surrar stadstrafiken. Alla har rosa kläder och det är mysig stämning. Allt stämmer förutom det där med känslan av att ingen lyssnar. Jonathan fick den känslan bara huxflux. Den kom som från ingenstans. Först var allt bara bra, sen från ingenstans kom den – ”ingen lyssnar”. Varken på dig eller någon annan. Alla bara pratar. Nu när han tror det verkar det inte finnas något som kan motbevisa honom. I skolan, har han märkt, räcker det med att prata på som en pappegoja för att lärarna runt omkring ska vara nöjda. Kan han sen skriva som en åkersork, bara skriva på liksom, i sina papper då blir lärarna supernöjda och gör en liten lärardans för honom. Det är konstigt vad alla liksom slutat lyssna tänker Jonathan. ”kanske för att alla tror att ingen lyssnar på de?” tänker han.

Nu har allting blivit mer turkost runt honom där han sitter på en tågstation och tittar ut genom fönstret. Fönsterna är helt rena och nyligen rengjorda. Det är så lätt att se ut genom de men så svårt att se in i människorna, tänker Jonathan. Alla bara pratar. Som om orden, själva ljuden av de, skulle kunna blockera mäniskor från att vidröra varandra med sina känslor. Så måste folk tänka och på engelska heter det ”numb”. På svenska heter det något annat men Jonathan är mer nöjd med det engelska ordet. Det låter som det känns. Speciellt eftersom han är snuvig. Nömb borde det heta på svenska. Det är ju så det känns. Jonathan känner sig nömb och en liten pojke tappar en glass på trottoaren utanför. Pojken skriker och det är ett härligt skrik. Ett härligt barns ärliga vansinnesskrik efter den glass som förspillts. Glassen är lika borta som en död morfar och Jonathan har en död morfar så han vet vad pojken går igenom. Glassen är borta. Den är ett med asfalten nu, men inte riktigt verkar det som. Pojken tar upp en bit av glassen. Det är vanilj, eller det ser ut som vanilj när det droppar från pojkens fingrar. Det ser ut som om han tänker väldigt mycket, väldigt intensivt, på glassen. Han sitter på huk. Han har glass i sin hand. Så stirrar han rakt in i Jonathans ögon i en halv sekund sen kastar han glassen rakt i ansiktet på honom. Det är en ren glasruta mellan de. Glassen fastnar med ett schuck-ljud. Vanilj, gammaldags vanilj. Jonathan är säker. Den rinner sakta ned för fönstret. Eller inte sakta. Ganska fort faktiskt men det känns som om tiden går sakta. Det är nog så när barn känner stora känslor och i vrede kastar bort saker de älskar, saker som gått sönder, då går tiden sakta.

Jonathan stirrar ut i luften ett tag. Det går en kall vind genom cafét Egg and Milk. Alla på stan drar på barnvagnar. Pojken som hade en glass springer ut i trängseln och försvinner. Först är det tomt sen är det trängsel. Gud vad tiden går fort, tänker Jonathan.