Jag reste nog för att komma bort, men drömmen om att resa var så mycket äldre än så. Den hade mer med Tarzan och Tintin att göra. Jag fann en plats med underbara, kärleksfulla människor. Där var ett lugn som tilltalade min själ. Vinden var det enda som någonsin upprörde. Och visst kunde den blåsa. Där byggde jag en dröm om det underbara livet. Där jag kunde ha en plats att finnas.

Men inte ens det var min första flykt. Först var det grannfamiljen jag flyttade hem till. Till alla killarna och den elaka hunden. Ja, helt ärligt så har det nog fortsatt så genom hela mitt liv. Jag bygger min dröm. Så upptäcker jag att det var just en dröm och att jag aldrig hade någon storfamilj, eller ens en liten. Så kommer den krypande igen, ensamheten.

Varje människa är innerst inne ensam, säger du kanske och jag tror att det stämmer. Jag är ensam med mina drömmar. Jovisst, jag har alltid skämts för dem, aldrig berättat dem för någon annan. Och som skammen personifierad, önskat livet ur mig om jag blir upptäckt.

Men just så naiv är jag. En drömmare. Och har du inte plats för min dröm finns det heller inte plats för mig. En ensammare. Står du inte ut med det... Men varför skulle du det? Det är ju jag som ska stå ut.