I uthuset mot skogens steniga brant, där mossan bäddade om berget.  Där satt hon, ihopkrupen inne i mörkret, gömd,  hon hörde dem ropa; vi ska hem! Nej, hon ville inte. Aldrig. Det var skönt därinne, varma brädor sjöng historier. Sagor som bor i sådana där brädor med mönster och stickor i. Gliporna mellan dem, lyfte in ett svävande stjärnljus, fullt av solar. Hon kramade stenarna i handen, lena, mjuka och snälla. Något att hålla i. Hon ville inte hem! Hon ville stanna där i det trygga, för alltid. Inte hem... Hon visste att hon hade bara ett  hem, på riktigt, det som bara fanns i ingenstans. Hennes eget.