Bussen närmade sig terminalen, hon knäppte kappan och drog på sig vantarna. Hon såg ut genom det smutsiga fönstret medan fordonet krängde till för att sedan tvärt svänga in på sin fålla. Hon kände inte alls för att sätta sig i en instängd kontorslokal just denna dag. Det var ett alltför vackert vinterväder för ett monotont stillasittande inomhus. Viljan att uträtta dagens arbete - dessutom till sena kvällen, var totalt obefintlig. Hon undrade om hon skulle ta en liten stadsrunda innan hon begav sig till arbetsplatsen. Kanske hon kunde gå en sväng i Trädgårdsföreningen, om inte annat för att få sig lite solljus till livs. Hon hade trots allt en hel timma på sig innan hon skulle börja dagens förvärv - busstiderna stämde sällan överens med hennes arbetstider.

Passagerarna trängdes för att komma av. Väl på utsidan kryssade hon emellan grupper av människor som blockerade terminalingången redo för att gå ombord. Det var ovanligt mycket människor i rörelse tyckte hon och såg sig omkring. Ett myller av bagagebärande och väsksläpande resenärer korsade hennes väg likt stressade arbetsmyror. Alla verkade ha en tid att passa. Plötsligt såg hon en hand som viftade över folkhavet längre bort vid en av utgångarna. Först brydde hon sig inte nämnvärt utan började långsamt gå mot terminalens framsida. Men det hade varit något bekant över den där figuren så hon stannade, slängde en blick bakåt och hajade till.

Det var HAN och han kom dessutom med allt snabbare steg emot henne.
Det verkade som om folkmassan automatiskt vek undan för honom.
Hon fick inte alls ihop bilden. En underlig känsla övermannade henne.
Var det ännu en sådan där ”synkronisering” som gjorde sig gällande, det hela kändes i alla fall inte helt slumpartat.
Det måste finnas en mening tänkte hon och försökte resonera övertalande med sig själv. Hon ville springa men stod kvar som en stenstod.
Ambivalenta känslor uppfyllde henne. Samtidigt som hon ville kasta sig i hans armar så ville hon fly. Hon begrep ingenting, kände sig bara förvirrad och totalt utelämnad åt ödets makter.

Han log emot henne och gav henne en hastig kram. Hon smålog lite tvekande tillbaka och såg frågande ut.
”Kom!”, sa han och tog hennes hand och ledde henne mot utgången.
Hon följde mekaniskt med och kramade handen som höll hennes hårt.
Utanför på perrongen förklarade han snabbt att han visste att hon hade en timma på sig innan hon skulle börja arbeta och att han ville utnyttja den tiden till att visa henne något. Han pekade på en bil som stod parkerad en bit bort och frågade om hon ville åka med. Med ens vaknade hon upp ur sitt dvalaliknade tillstånd och förnuftet tog över.
”Kör du mig till jobbet sedan, så jag hinner?”, frågade hon.
”Självklart!”, svarade han och skrattade till. ”Det här tar inte så lång tid, men jag tror att du kommer finna det givande.”

De hoppade in i bilen och han körde ut från parkeringen. Hon kunde inte fatta att hon satt där bredvid honom. Det hela var mycket drömskt. Hon visste ju att han inte hade någon bil. Hon hade inte ens trott att han var i besittning av något körkort. Och nu satt hon här med honom vid ratten och undrade vart de var på väg. Tänk om hon inte skulle komma levande ur det här. Han kunde ju egentligen ta sig till med vad som helst. Ingen skulle veta var hon befann sig eller med vem. Hon rös till men slappande av igen när han klappande henne försiktigt på benet och log sitt varma leende.

”Nu är du allt nyfiken va?”
”Nja, jag är väl mest förundrad och lite rädd”, svarade hon och bet sig i läppen.
”Du behöver inte vara rädd lilla stolla, jag ska inte äta upp dig.”
Han skrattade högt och körde upp på bron som korsade älven.
”Vems är bilen?” frågade hon.
”Det vet du nog redan”, svarade han och pekande på en liten pensel med ett namn på som hängde och dinglade i backspegeln.
”Aha!”, sa hon och skrattade. ”Så då vet han då?”
”Jodå, han vet det mesta, precis som vissa andra.” Han blinkade med ena ögat och hon kysste honom flyktigt på kinden.
Han såg på henne spefullt, hötte med pekfingret och slängde till henne en chokladkaka.
”Här har du lite sötma som du kan försynda dig med”, sa han skämtsamt.
Hon drämde till honom över armen men tog sedan av chokladpappret.

Hon fick med ens en släng av déjà vu. Vad lustigt tänkte hon; att de här knepiga varelserna alltid har choklad i beredskap. Hon mindes en annan bilfärd för mycket längesedan där hon också blivit bjuden på choklad.
The story repeating itself, reflekterade hon.
Men då var det sommar och nu är det vinter. Precis det diametrala - som det också borde vara, konstaterade hon.

”Det här är mina gamla hemtrakter”, sa hon upplysningsvis när de kom över på andra sidan.
”Jag vet det”, svarade han.
”Hur kan du veta det?” Hon såg förbluffat på honom.
”Därför att du har berättat det, minns du inte det lilla virrpanna?”
Hon tänkte och letade i minnet. Hade hon verkligen berättat det.
Ja, det hade hon nog. Kanske den där gången på festen, när de pratat om varifrån han kom och numera bodde. Men att han kunde minnas det! Det var ju flera år sedan.
”Jo, jag tror jag kommer ihåg det”, sa hon med tvekan i rösten.
”Men vi ska inte dit nu, där du bodde som barn alltså. Vi ska till berget”, fortsatte han.
”Åh, därifrån har jag många minnen!” Hon såg lyckligt på honom och han nickade till svar.

Väl uppe på berget var utsikten hänförande. Hela staden låg nedanför dem och havsvattnet glittrade lekfullt i solskenet.
”Vi går väl ut”, sa han kort och öppnade bildörren. Hon stoppade ner resterna av chokladen i sin kappficka och drog den virkade sjalen hårt omkring sig.
Av erfarenhet visste hon att det alltid blåste isande kallt uppe på berget och att det skulle vara svårt att hitta någon läig plats.
Hon tog hans arm och de följde bilvägen en bit bort. Han drog med henne mot muren som omgärdade berget och hoppade sedan över den samma.
Hon följde hans exempel och de gick försiktigt ner mot en liten avsats som skymdes av ett par vindpinade tallar.
Han stannade vid en utskjutande bergshylla, tog av sig sina vantar, lade dem på den kalla graniten och satte sig ner. Hon vek kappan dubbel, satte sig på den och tätt intill honom. Hon lutade huvudet mot hans axel, blundade och insöp ljudligt naturens dofter som omringade henne.

Han tog hennes händer i sina, tittade på henne ömt och frågade:
”Fryser du?”
”Nej, inte så farligt, men det kunde ha varit varmare.”
Han skrattade till, lade armen om henne och sa att de snart skulle resa sig upp igen. Därefter pekade han på kyrkan borta i väster och frågade henne vad hon visste om den. Hon svarade redig, berättade det hon visste samt att hon besökt den ett par gånger.
”Nästa gång kommer vi att träffas där”, sa han när hon avslutat sin utläggning. Hon bara nickade till svar.
”Men nu ska vi prata om vyer och SEENDE”, fortsatte han entusiastiskt.


Hon lyssnade andäktig medan han talade. Det var som att lyssna till en saga. Han berättade att när man såg saker ovanifrån - som de nu gjorde, så såg man ofta mycket mer och mycket längre, till skillnad från om man stod på marken eller väldigt nära. Att perspektiven hade en förmåga att förändras med nivåskillnaderna och att det objektiva seendet blev mer markant.
Han sa vidare att det var viktigt att backa för att få en så tydlig överblick som möjligt samt att det ibland var väldigt lärorikt och till och med nödvändigt med viss distans för att saker och ting skulle framträda tydligare. Han visste att det lät motsägelsefullt men hävdade med bestämdhet att det var rätt och riktigt.
Hon försökte följa hans resonemang och trodde att hon förstod.
Han pratade också om havet och pekade på piren nere vid hamnen.
”Den bryter vågorna”, förklarade han - och får rörelsen att avta.”
Han tittade forskande på henne och strök henne försiktigt över kinden.

Han ställde sig upp, drog henne nära intill sig. Han pekade på skeppsdockan som låg i hamnen.
”Det där är inhägnat vatten, så att säga begränsat - likt en bassäng eller sjö. Vi skulle kunna låtsas att det är DU.”
Därefter pekade han ut mot havet och fortsatte:
”Havet har inga begränsningar men vågor som kan stiga höga och sluka allt i sin väg. Vi skulle kunna låtsas att det är JAG.”
”Så, vad tror du skulle inträffa om den lilla sjön lät sig fyllas av hela havet?” Han plirade skälmsk emot henne.
Hon skrattade till. ”Det skulle bli översvämning så klart!”
Han bara nickade till svar och började gå mot vägen med hennes hand i sin.

Hon såg på klockan. Om 15 minuter skulle hon börja arbeta.
”Vi hinner”, sa han och log.
De hoppade in i bilen och han startade för att få igång värmen.
Hon tog upp chokladen, bröt en bit och bet av ena halvan. Hon bad honom sedan att öppna munnen. Han gapade lydigt och hon matade honom fnittrande. Han tog fram en bok ur handsfacket och gav henne.
NATURVETENSKAPENS MATEMATISKA PRINCIPER, läste hon och såg även att det låg en lunta papper instuckna under pärmen. Hon drog ut dem. ARKIMEDES PRINCIP, stod det med stora bokstäver på första bladet.
”Oj då”, sa hon häpet. ”Och jag som är så dålig på logik och matematik!”
”Du kommer att förstå det du behöver”, sa han koncist.
Hon lade ner materialet i sin väska och de for ner för berget.
”Nästan som en berg-och-dalbana”, skrattade hon.
”Ja, precis som en berg-och-dalbana, svarade han.

Han stannade cirka hundra meter ifrån hennes arbetsplats, tog hennes huvud i sina händer och kysste henne försiktigt på munnen.
Hon rufsade honom i håret, öppnade dörren och klev ut på trottoaren.
”Vi ses i kyrkan då”, sa han och blinkade.
”När då?” undrade hon.
”Det märker du”, svarade han bara och gjorde en rivstart.
Hon såg honom vinka och vinkade tillbaka.
”Han blir bara märkligare och märkligare”, muttrade hon och skyndade sig över gatan och sprang mot kontorsporten. Klockan i lunchrummet visade att hon hade en minut till godo.