Och all det jag vill skriva,
för att ni ska tycka att jag är något värt att läsa,
kommer aldrig ner på pappret.
Som en våldtäkt i en komediserie
är jag malplacerad.
Ni förstår inte om ni ska
skratta eller gråta,
så ni skruvar er istället obekvämt nära mig
i era stolar.
Och allt jag vill skämta om är inte roligt längre.
Allt jag gråter över är inte så värst farligt.
Finns det inget som kan fascinera er i dessa,
varken intensivt blåa
eller vattningt blöta, ögonen?
Var är hemligheten som skulle skymtas bakom
mitt leende?
Hopplöst avtändande så är det första jag gör,
är att sära på mig och spy ut hela mig själv.
Frustrationen över mitt horeri är det enda
jag inte kan visa.
Eller det enda ni inte ser.