I full fart sprang Hardy hans skugga jagade honom
Svetten vätte hans panna, han skulle bort!
Allt hade varit så enkelt, om bara han inte haft den där drömmen
Fast han förstod varför, han förstod vad det gick ut på

”Du skall älska henne, du skall vara hennes klippa”
Dessa ord blev sagda av mästaren själv, och när Hardy vaknade den natten så kände han en lättnad. Hon var ju så älskvärd denna skönhet han fått i uppdrag att ombesörja. Tänk att herren fann nåden att ge honom ett sådant angenämt uppdrag. Det var så Hardy tänkte.

Nu var det annorlunda, han tydde sig till henne mer och mer.
Hon hade sina problem och ett nattsvart förflutet, Hardy log mot himlen
Du är så god min gud, jag förstår varför du sänt mig till denna människa. Hon är så öm och skör, hos mig skall hon finna sig sin tillflykt!

Kvällarna kom, och morgnarna ljusna
Mot hans bröstkorg vilade hans skyddslings varma ansikte
Hennes mjuka hår doftade av ljuvligaste balsam och fyllde hans sinnen
Hennes kropp så mild och behaglig låg tillgivet intill honom

Detta kall var ingen match att leva upp till, dom två blev till ett. Genom landet for dom tillsammans, fulla av lättja svävade dom ihop och dom dansade förbi dom eländiga satarna på krogarna. Inget vemod fanns som kunde sänka Hardy från hans höjder, allt var honom förskonat.
Grumliga till sinnet, hand i hand gav dom färg åt grå gator.

Bakom fyra väggar och ett stjärnklart fönster, talade dom om dom hemligaste ting. Dom svor varandra sin vänskap och skar upp sina djupaste ärr.
Hon är allt jag har önskat mig! Viskade Hardy djupt i sitt hjärta, hon ger mig vad ingen tidigare gett, hon känner djupet i mitt hjärta. Låt gå hon famlat mellan famn till famn, låt vara hennes uppväxt är från avgrunden framkallad. Jag, jag är hennes stadiga klippa!

Med tiden växte sig Hardy allt större, han rumlade bortom flickans vidder. Med tiden utvidgade sig avståndet allt längre, vad gjorde väll det! Han var hennes rättmätige räddare.

Efter månens fjärde bortgång, fann Hardy flickan med andra människor och han log högmodigt när han bjöds in, vad skulle han med dom till? Hos dom fanns ingenting, han ignorerade dom och drog sig tillbaka, med andra, sina egna vänner ville han fira, allt här var bara i vägen. Han vände om och gick och tömde sin skål långt bort där han hör hemma.

En kall vind blåste över hans liv, han fann sig mer och mer bortglömd, den han skulle övervaka fanns inte längre nära, bara korta glimt fick han se till henne nu. Han började gräva på sin grop. Ilskan i honom tog fart, han ville inte se. Höll sig borta mer och mer.

I en kylig säng fick han sova, flickan gav han sporadiska hint. På avstånd gavs hennes tillgivna ord, ekande tomma, klingande känslolösa. Med nedböjt huvud följde han henne tills hon träffade någon av de sina. Då förvandlade hon återigen Hardy till luft, övergiven huttrande i kval ville han fly. Fast då kallade hon alltid så varmt och avslutade så kallt.

I smärta kuvad som en hund, redo att lämna sin lya såg han upp mot himlen.
Orden stod skrivna i molnen
”Du skall älska henne, du skall vara hennes klippa”
Vad skulle han ta sig till! Han ville rycka åt sig sin stolthet och överge sitt hjärtas boja.
2

Den vackra flickan hade slutat att äta, hon gick vilse på mörka gator. Hon fann sin flykt hos olika armar, en den ena en den andra. Hennes kropp låg och darrade på golvet hos folk med hungrande ögon. Vilken i linjen? Tryggheten kräver bara att ett offer, kläder utspridda på golvet. Djuriska stönanden och hon älskar, hon visar sin kärlek som dom. Det enda verkliga, men så ligger hon där sen och darrar. Kärlek är så bittert! Hon måste någon annanstans, allt människor vill ha, det vet hon vad det är. Bara när hon ger så bryr dom sig, alla vill ha samma sak. Vissa visar sig i ömhetens förklädnad andra är mycket ärligare, men alla besitter dom likadana hungrande ögon när solen gått ner. Alla dessa fyller henne med samma avsmak, så hon måste vidare! Ensam har hon varit, hon har legat och frusit, skräckslagen inför mardrömmarna som vällt över henne. Hela livet har dom misshandlat henne, hennes far lärde henne från barndomsben vad kvinnor var värda, med kniven mot hennes moders strupe. Hon har lärt sig att man måste sköta om män, och dom måste visa sin uppskattning och hon måste uppskattas.

Hon tänkte ofta på Hardy, han var så annorlunda. Så försiktig som en skygg liten pojke, han talade inte som andra. Hon såg ofta hur han försvann iväg i drömmar och han väntade inte bara på kvällen. Hans händer trevade bara försiktigt över henne, han vågade inte ens kyssa henne, och när det hände fumlade hans tunga försiktigt då djuret borde väckts. Han talade om dom sällsammaste ting, iakttog saker långt bortom rodnande horisonter. En annan trygghet som hon inte visste fanns upplevde hon med honom. Hon ville aldrig någonsin smutsa ner honom och låta han bli en som alla andra, äntligen behövdes inget offer. Han var så speciell hon älskade honom, hon hade funnit sitt ljus.
Men han fördärvades långsamt, i hans ögon som varit så gåtfulla och kravlösa, började den välbekanta hungern tändas, mystiken visade girighet och horisonten dog bort. Han sökte vad alla andra sökte och när han inte fick det så drog han sig undan. Flickan drog sig bort, hon ville inte göra Hardy till en av dom, aldrig! Han var något annat, hon behövde honom. Men nu väntade bara de kalla gatorna och djuriska blickar. Det destruktiva lockar, att missbrukas var något hon tyckte hon förtjänade och det är en oförklarlig njutning. Med ljuset släckt begav hon sig ut. Hon skrek ut i sitt inre där hon låg ihop pressad.
Hardy var är du ditt jävla svin!?

Hardy tänkte på den flicka som han kände sig så försmådd av, hon gjorde honom liten och värdelös. Han var trött på att bli utnyttjad av henne. Han passade ibland, visst. Men han skulle bevisa att han inte var någon jävla hund. Så Hardy hämnades genom att supa sig fördärvad ena dagen och röka bort sig nästa. Med vilda ögon gick han från vän till vän, det var hårdnackade vänner som var med på det mesta men till och med dom började förfäras av Hardys intensitet och självdestruktivitet dom hade aldrig tidigare sett honom sådan. Vem tror hon att hon är sa han, detta är att leva och hon kan säga vad hon vill, försöker koppla mig va? Allt hon är, är en falsk svikare som talar fina ord. Men jag har genomskådat henne. Ge mig mer av absinten, låt mig dansa med den gröna fen! Jag behöver inte henne, ge mig nått att röka! Höjj musiken! JAG ÄR KUNGEN!

(fortsättning följer)