när vi stod på trottoaren
vid klivet ut mot
osäkerheten igen
när solen stod i kamp
mot natten

då stod Gud i oss
redo att överge det
lilla hopp vi fortfarande hade
och han gjorde det
också i den stund vi
sa till varandra att
kärleken vi en gång hade
inte var något annat
än en flugelds
parningsdans vid
midsommarbäckens
blommande vitsippsbacke

vad fann vi vid
ensamhetens brand
vid solens sista viloplats
där gud lagt sina sista ägg
annat än ökens
sista oas
uttorkad och utlämnad
efter den sista
plundring
där endast guldet
lämnats kvar

allt vi aldrig
behövde
för att leva