morgonens rodnad reste sig,
långt ovanför trädens toppar.
och en ny dag nalkades fromt,
likt en sländas födelse.

hon vaknade så ensam,
så naken, liten och frusen.
de tårsprängda ögonen gjordes nu
påminnelse om gårdagens tankar.

borta, så vilsen i sig själv,
över hennes skuld till ensamhet.
ingen som vaknades, mjukt och
närvarande tätt intill denna morgon.

kudden låg tom och täcket blankt,
likt minnen från ett gammalt museum.
när hon långsamt gled ur
och upp till sin osynlighet.