Jag sitter på en bänk som berättar om gammal vänskap.
Minst 20 inristade namn och 10 färgglada tags,
Sticker välkomnande ur det mustigt väldoftande träet.
Som en vinkännare låter jag dofterna smaka minnen i mitt
Surrande huvud.

Levnadsvisa toner klingar över den tungsinta kommunen.
När en gammal dam kommer gnisslande med sin rullator.
Hon stannade upp i några sekunder
och betraktade omgivningen
På ett sätt som bara de äldre kan.
För de vet platsens hemlighet, de vet sanningen.
Hon tar en djup suck sen skakar hon på huvudet
Och forsätter sin skakiga färd emot hemmets lugna vrå.

Mina blickar dras till de ”kamphundstrasiga”
gungorna som Vajar lekfullt
av den varma vindens puttande. . .
En obehaglig kontrast i vardagen likasom många andra
Saker som vi inte lägger märke till när vi vandrar
”egogång” i stilla kvarter emot ingenting alls.

Jag reser mina tunga ben blickar emot mobilen jag har
I min hand displayen blinkar 15:45,
Bussen går om fem minuter.
Dags att traska uppåt…
Ord som översittare skulle ta ordagrant.
Jag tar orden som de är…
Ser inte smutsen där de tycker smuts ska vara.
Jag ser den under deras skor.
Så varje gång jag besöker ”de fina”
Tar jag med en bunt våtservetter.

Istället för choklad och vin.