Look into my eyes, and you will see what you mean to me. Search your heart, search your soul – and when you’ll find me there, you’ll search no more. Basen på högvarv, den första kyssen. I den röda bilen, på väg mot evigheten. Röd, som kärlekens färg. Det kan ha varit ett år sedan nu, eller två, eller tio. En enhet som inte kallas tid. En klyshig låt att få kyssa varandra för första gången till, visst var det, men vem brydde sig – egentligen? Det var bara våra tungor och känslan i magen som räknades. Inget annat. I denna underbara augustinatt.

Jag tänker på dig. Grattis på födelsedagen, gumman.
Blommorna kom med ett bud, och det var då jag insåg. Nu var det på riktigt, det var nu vårt gemensamma liv skulle börja. Ja det var nog det. Det kändes underligt, men underbart. Det gjorde det. Jag fyllde sjutton den gången. Och vackrare och mer hjärtevärmande present har aldrig någonsin skådats.

Jag minns så väl hur vi brukade ligga tätt intill varandra. Hur du höll mig i dina armar och kysste min nacke. Det skulle alltid vara vi. Alltid. Det fanns inget annat alternativ, det gjorde verkligen inte det. Lukten av dig var lukten av trygghet, kärlekens lukt. Här kunde inget ont hända mig, det onda var över nu. Det enda som betydde något var vi. Tillsammans.

Du var annorlunda än de andra. Med dig kom en ny värld – du fick mig att börja leva igen. Känslor jag aldrig anat kom upp till ytan och älskade dig av allt dem var värda. Mina ögon som alltid snurrat omkring, de var nu fästa på någonting som aldrig skulle släppas. Aldrig. Du var den jag alltid letat efter. Och här stod du nu. Blottad för min kärlek.

Den dag vi bestämde oss för att bosätta oss på samma adress, det var längesedan nu. Den dagen var en dag fylld av diamanter och kyssar på liv och död. Vemodigt men ack så glädjefyllt. Vi skrattade oss igenom den dagen, hand i hand. Du och jag.

Vackra leenden som utbytte glädje i solens sken. Vi skrattade av den underbaraste lyckan. Solen blänkte i de små sandkornen under våra bara fötter. Hand i hand, sprang vi på stranden. Du och jag. Det var precis som i sagorna, precis som i filmerna. Det var overkligt, att få vara så lycklig, som jag var med dig. För bra för att vara sant – det var precis vad det var. Våra liv lekte tillsammans i denna junidag. Ja, det var nog det de gjorde. Den femte juni. Dagen efter din födelsedag.

Även fast jag samma morgon vaknat upp på soffan, vår soffa, av osämja och hårda ord så var det nu som bortblåst. Ett minne blott. Jag minns hur det hade varit, då vi skrattade. Du sade förlåt och vi glänste återigen. Som så många gånger förr. Men det spelade ingen roll, för vi levde i nuet, och allt som någonsin betydde något var våra gemensamma leenden i månljuset om natten, såsom den strålande solen om de kyligaste dagar.

Djupa ord i de djupaste ögon. Vi älskade varandra, själsligt, kroppsligt, intimt. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, älskling – till himmelen och tillbaka. Minst. Vi fick varandra att se vad som var kärlek, på riktigt. Vi älskade och älskade – ja som vi älskade. Det var en kärlek utan gränser som inte tog slut, hur mycket som än blev sagt. Den tog bara inte slut. Och åt det skrattade vi, i den vildaste lycka. Vi var nog lyckligast på hela jorden, som hade hittat varandra.

Du förtjänar någon mycket bättre, minst tusen gånger bättre. Tro mig. Du hittar någon mycket bättre. Gå ifrån honom. Gör det. Han är inte bra för dig, vännen.
- Fattar ni inte? Han är bäst!

Jag hatade mig själv för jag tror bestämt att jag såg den vaga sanningen bakom alla ord. Det var du som älskade mig över allt annat, älskling. Dom förstod inte. Det var du som gjorde allt för mig. Med mig. Mot mig.

SÄTT DIG!
SÄTT DIG SÄGER JAG!
Nej, jag vill inte sätta mig. Jag tänker inte diskutera det här.
Nu är det du som sätter dig.

Jag minns det som om det vore igår, då jag fick den knuffen. Då min kropp seglade likt ett pappersflygplan utan destination, för att sedan krascha mot marken. Jag minns så väl hur min kropp skakade likt ett asplöv av ren insiktlig rädsla. Älskling, du skrämmer livet ur mig. Slå mig, gör det. Så jag kan skrika åt dig, be dig dra åt helvete och lämna dig. Gör det! Det är det de vill, det sägs att det ska vara det bästa för oss båda. Slå mig då, förihelvete!

Förlåt älskling. Jag ska aldrig göra om det, jag vet inte vad som flög i mig.

Vi sade att vi skulle glömma det som hänt, och nu. Nu skulle du börja lita på mig. Inget skulle någonsin få oss att bli ovänner igen. Aldrig någonsin. Och så glänste vi, en gång till. Du måste förstå att jag blir orolig när du bara lämnar tvätten sådär och säger att du går till henne. Hur ska jag kunna veta att du är där? Hur, Elin? Kan du förklara det för mig? Kan du inte bara förstå att jag blir så här för att jag älskar dig så mycket och vill ha dig vid min sida – hela tiden?! Du är allt för mig gumman, det vet du väl? Ja, det visste jag. Och jag förlät hans oacceptabla beteende, det skulle ju ändå aldrig hända igen.

Jag förstår att folk undrade om min hjärna verkligen fungerade som den skulle när jag stannade kvar hos dig, men de förstod inte. Det spelade ingen roll hur många gånger du sade till mig att du aldrig mer ville se mig, det spelade ingen roll hur många gånger du kastade ut mig ur min egen längenhet. Mitt hem. För att sova ute, eller vadå? Jag älskade dig ändå, villkorslöst. Jag skulle inte lämna dig, aldrig någonsin. Huvudsaken var ju att du insåg dina fel & brister. När du bad om förlåtelse och tog mig i din famn – då var allt som bortblåst.

Trodde jag.

Jag kunde stirra mig blind på hur gullig – hur vacker - du var när du log. När du log ditt mest glädjefyllda leende hade du alltid en förmåga att bita dig i läppen. Något vackrare i min värld fanns inte. Det var hur fint som helst, hela jag och hela min värld smälte och för att förstå hur jag menar var man verkligen tvungen att se det med egna ögon. Det var något speciellt med det. Precis som det var med hela dig, på alla sätt och vis.

Det var en natt. Jag minns bestämt att det var en sommarnatt. Allt vi någonsin byggt upp vilade nu mot någonting som var lika dömt att misslyckas som en människa som skulle gå på vatten. Chansen var liten att vi skulle orka hålla ut, men den fanns. Eller ska jag kanske snarare säga att chansen att jag skulle hålla ut var liten.

Som vanligt hade allt startat med ett obetydligt bråk om cigaretter och snus – som vanligt slutade det i något som var tusen gånger större än det borde. Den natten tänkte du sova på en bänk. Du sov i min säng. Hos mina föräldrar. Jag visste inte hur jag skulle orka med detta liv. Jag kunde för allt i världen inte få in det i mitt huvud.

Aldrig förr har jag skådat en mer hysterisk människa, någon som var så rädd att förlora allt den hade. Aldrig förr tror jag heller att jag sett så många tårar på en och samma gång. Jag förklarade allt jag hade känt, och allt jag kände. Du bönade och bad om en sista chans. Det tog emot, jag erkänner det – men jag gav dig den. Det gjorde jag. Din sista chans.

Dagen därpå kom jag tillbaka till lägenheten, du stod gråtandes med ett fång blommor i din hand och överöste mig med ordet förlåt minst en miljon gånger. Jag förstod att du ångrade dig, och jag visste fortfarande inte om jag gjort rätt i att låta detta fortskrida. Det skulle komma att visa sig.

Det var fint, det vi hade. Det var finare och vackrare än den vackraste blomma, men jag tror bestämt att vi var de enda som såg det. Vårt gemensamma liv lekte likt en lax i en ström. Förvånansvärt länge. Jag tänkte att en förändring verkligen hade ägt rum.

Men gud vad snygg du har gjort dig då, ska du träffa någon? Jag hörde spydigheten i din röst som genomträngde hela mig. Ja, varför hade jag egentligen sminkat mig på just det här viset? Och varför drog jag inte lika gärna på mig myskläderna jag alltid hade när vi var tillsammans? Var inte löjlig, älskling. Klart jag inte ska det, jag ska ju bara på skolan.

Dagarna kom, dagarna gick. Vi hade ett liv tillsammans, ett liv som aldrig, aldrig, aldrig någonsin skulle nå sitt slut – inte så länge vi fick bestämma. Bråken kom, bråken gick. Du bad om förlåtelse för att du varit dum och jag förstod att det aldrig skulle uppkomma ett liknade bråk någonsin igen. Det var samma visa varje gång – en visa jag än idag skulle kunna sjunga flera gånger om i den djupaste sömn.

Jag förstår att människorna omkring mig hade bilden av att jag levde tillsammans med ett monster. Det enda de fick höra var det negativa. Det var nog därför jag inte tog deras ord på fullaste allvar. Klart att de ansåg att jag skulle leva mitt eget liv när de hade bilden av att det enda du gjorde var att skrika på mig.

Så var det inte.

Skulle jag sitta och räkna så skulle jag få fram ett svar som visade att de bra stunderna vi hade tillsammans var fler än de dåliga. Vi gjorde många saker tillsammans som utstrålade lycka, du & jag. Många stunder vi hade tillsammans kunde jag bara minnas att jag tidigare stött på i mina drömmar, de gångerna jag inte sett dem på film. Det var bara de lyckligaste paren som gjorde dessa saker, som du och jag lyckades göra. Det hade jag sett.

Jag svär, aldrig hade jag hyst en så stor kärlek till någon som jag nu gjorde mot min Prins. Aldrig hade mitt livs lyckligaste stunder varit lyckligare.

Det som tärde på oss var att denna lyckofigur tycktes vara fastkedjad i något som kallades för en berg-och-dalbana. Jag önskade att jag kunde skjuta denna berg-och-dalbana, en gång för alla. Om inte strypa den, för att verkligen beskåda hur den försvann ut ur våra liv. För gott.

Nej jag tänker inte åka hem till dig, jag har bara dåliga erfarenheter av svärföräldrar. Min familj var mitt liv. Varje gång jag fick höra denna mening var det som att någon knivhögg allt jag stod för, allt jag någonsin levt för. Ingen skulle säga att min familj inte var något annat än en börda. Ingen skulle pränta in i mitt huvud att mitt liv inte var värt att levas, och att jag borde byta ut det mot ett annat. Min familj var allt för mig, och det skulle ingen ta ifrån mig. Ingen.

Dagen efter imorgon var det min födelsedag. 18 år skulle jag bli. Det var den dagen i mitt liv som de flesta kallade för Den stora dagen. Jag skulle bli myndig. Det kändes lite kul faktiskt, även fast det bara handlade om en dag hit & dit i det livslånga livet. Jag skulle traditionsenligt äta tårta med gamlingarna. Farmor, mormor & morfar. Givetvis skulle kärnfamiljen medverka, med mig inkluderad. Mamma, pappa, dotter, dotter, son. Vi valde att fira dagen innan Den stora dagen – den dagen lämpade sig bäst. Vad skönt det skulle bli att komma hem och umgås med släkten. Jag hjärta min släkt. Men. Imorgon jobbar ju jag, får inte jag följa med? Och sen när började du bry dig?

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundrade år. Ja visst ska hon leva, ja visst ska hon leva, ja visst ska hon leva – uti hundrade år. Pussar och kramar, nu har det lilla flickebarnet blivit vuxen. Eller ja, imorgon i alla fall.

Nu är vi här igen, varför är du så puckad som ställer till det såhär? Orden är inte ordagranna, men jag vet att det mycket väl var det som menades. Jag stod väsandes i luren och försökte förklara att jag inte hade tid. Jag var mitt uppe i att öppna mina presenter. Jag ville inte att alla skulle höra att vi bråkade – speciellt inte dagen innan dagen med stort D. Herregud!

Dina vänner går fan alltid före mig, fattar inte du att jag inte vill ha det så? Normala människor sätter kärleken i första hand, men tydligen inte du. Det är ju helt otroligt. Här har jag levt i någonting som tydligen inte ens existerar. Du gör mig så jävla besviken, fattar du inte att jag tänker då fan inte ha det såhär? Nu är det du som ger mig en jävligt bra förklaring till det här. Betyder jag ingenting för dig längre? Nä, tack så jävla mycket då!

Jag besvarade med ett snabbt, halvt väsande och tyst ”Jag har inte tid med det här nu. Jag ringer dig sen!” I mitt öra hörde jag ett skrikande ”Det är sådana här saker man tar sig tid till. Men tydligen inte du. Fy faaan!” Jag orkade inte lyssna. Luren var pålagd och jag satt återigen och öppnade paket samtidigt som jag gav min morfar råd om vilka glasögon han skulle köpa. Du skulle inte få förstöra min dag. Aldrig!

Ibland kunde jag sitta och fundera på vad du egentligen fick allt ifrån, om det kanske bodde en liten gubbe uppe i ditt huvud som egenhändigt kokade ihop historier som han sedan viskade i ditt öra. Jag förstod inte hur du ens kunde komma på tanken att börja tänka på gammalt groll när det inte ens fanns någonting i din närhet som påminde om detta. Mission uncomplete. Mysteriet kommer att förbli olöst.

Varför har du mobilen av? Nu blir jag riktigt förbannad. Nu ställer jag dig en fråga, och jag tänker inte acceptera ett ”vet inte”. Nu säger du mig: är jag eller dina vänner viktigast? Orden som visades på min mobiltelefons display tycktes skjuta diverse pilar mot mig. Det fanns de som var där för att såra och det var även de som gav mig styrka som träffade mig. Du förstod inte att det inte går att jämföra tjejkompisar med en pojkvän. Ska jag vara helt ärlig tror jag inte att du förstår det faktumet än idag.

Den som tvingar mig att välja blir bortvald. Det var en princip jag levt efter i hela mitt liv, och det var snart detta dilemma jag ställdes inför när du, mannen jag skulle leva mitt liv med sade åt mig att välja mellan mina vänner och dig. Jag hade enligt dig inget val. Jag lade på luren i ditt öra.

Säkerligen tjugo missade samtal senare sade min bror till mig; ”Han hälsar att han gick över gränsen”. Jag svarade nästa gång han ringde. Det finns inget Vi längre. Allt är borta. FATTAR DU INTE? Det här funkar ju inte! Det går inte, jag orkar inte mer. Din sista chans kom, och nu har den fan gått också. Fattar du? DET ÄR SLUT! Orden bara bröt sig ut ur min mun hur mycket jag än försökte att pressa ihop mina käkar. Jag hörde hur krossat ditt hjärta blev, jag riktigt hörde när blodet i din kropp stannade till. Jag tror att du fällde tretusentjugosju tårar på två minuter. Men jag hade bestämt mig. Det var nu det fick vara nog. Jag skulle inte svika mig själv och min levnadsprincip. Aldrig igen.

Samtalet blev långt men jag stod på mig, och glad är jag för det även fast jag saknar det fina vi hade, du & jag. Jag satt ute på bryggan nere vid det vackra vattnet med dig i andra änden av luren. Allt jag gjorde var att avböja dina böner om en allra, allra sista chans. Det kändes som att jag själv drog ut hela min själ när jag sade nej till allt du hade på förslag. Allt jag ville var ju faktiskt att leva med dig. Tills jag dog.

Jag var tvungen att säga nej till den människa jag älskade så högt så vilken pilot som helst skulle få svindel. Jag nekade dig min kärlek, och det gjorde så ont att inse sanningen att det liv vi levde inte var bra. För någon av oss. Jag grät jag också, jättemycket. Det gjorde jag. Jag har aldrig varit med om något tyngre någonsin tror jag. Aldrig.

Det var när du sade att du skulle ta livet av dig som jag skrek att jag inte lyssnade varpå jag lade på luren i ditt öra – som så många gånger förr.

Sedan var det över.

Det var det.