Jag är trött på att andas
när det inte finns någon som bryr sig ifall jag slutar.
Röken ringlar sig svart mot tapeten.
Jag är trött på att ciggarettlukten sätter sig i håret
när jag inte vill det.
Och jag är så jävla trött på att vara "ensammast i sverige"
när det säkert finns nio miljoner till som känner likadant.

Kanske är kontrasterna inte lika många längre,
och det gör livet tråkigare.
Det är ju skillnaderna som gör att tågbanan svänger.
Lögner är så lätt,
fast jag tror drömmar är lättare.
Fluffiga, utan vassa kanter.
Jag vill vara en dröm, en fanatiker utan rädsla.
En oföredragsam svärmare står det i ordlistan.
En som står ut och inte följer mönstret.
Vem är inte jag som någon annan kan vara bättre?
Sönder
och flisorna fastnar i mina fingrar.
Andetag utan syre hjälper mig ingenvart,
men vad skulle hjälpa mig då?

Jag är ju så trött på att andas syre,
smakar ingenting.
Men vad gör det egentligen?